Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 3

Nya oliveblad för folket. Af Elihu Burritt. Krigets rättvisa och nödvändighet. En talentfull och vältalig författare anmärker: Ett krigs rättvisa och nödvändighet mäste man alltid på förhand vara böja att betvifla. Detta följer af alla herrskares och nationers sinnelag mot fremmande stater, som alltid är partiskt och orättvist. Individerna kunna vara oegernyttiga, men nationerna ha ingen känsla af nägot broderskap med de andra slägterna af deras gemensamma stam. Låg egenkärlek är den princip efter hvilken nationernas inbördes angelägenheter i allmänhet behandlas. Man väntar af en statsman, att han illslugt skall begagna sig af andra länders svagheter och nöd. Huru slapp är icke den moral som räder i förhällandet mellan staterna! Hvilka ränker tillä ter sig icke diplomatien! Hvilken nation betraktar den andra med uppriktig vänskap? Hvilket folk gör en uppoffring för det andras väl? Hvilken stat är sä noggrann i uppfyllande af sina pligter, som i alt bandhafva sina förmenta rättigheter? Hvilken nation vill heldre lida orätt än begå den mot andra? Hvilket folk erkänner i handling rättvisans eviga lag, öfverlemnar sig bebjertadt ät dess grundsatser och väljer att lida nöd eller att gå under hellre än ati göra orätt? Men kunna nu sä egennyttiga, så kärlekelösa, så principlösa, sä orättfärdiga samhällen förutsättas föra rättvisa krig? : Och isynnerhet om nu till denna egenkärlek komma nationella fördomar, antipatier och uppeggade passioner, hvad kan man dä vänta i den oftentliga politiken annat än omensklighet och förbrytelse? Man kan, vet man, icke betro nägon enskild man i hans egen sak att afmäta sina egna rättsfordringar, att straffa de orätter han sjelf lidit; och man har derföre dragit försorg om en opartisk med: lare, den borgerliga öfverheten, säsom rättvisans oumbärliga handhafvare. Men nationer äro ännu mindre skickade att döma i deras egna säker än den enskilde, ännu mera böjda att drifva sina fordringar till det yttersta och att trampa ahdrås rättigheter urder fötterna, emedan nationer äro menniskoskaror, och skaror bållas icke i tygel af den allmänna opinionen ech eldas lättare till raseri af deras inre sympatier. Mäste man då icke alltid börja med att föratsätta hvarje krigs orättvisa. Och denna förutsättning stärkes dä vi se de falska begrepp af fosterlandskärlek och ära; som allestädes fätt öfverhand. --Menniskorna anse det för en dygdig patriotism att, såsom de kalla det, kasta kärlekens mantel öfver deras fosterlands fel, att tillsluta ögenen för dess villfarelser, att förfäkta dess mest tvetydiga rättigheter; att se med afundsjuka och harm på grannstaternas välmäga, och de sätta sin ära icke i en ständaktig ihärdighet i det goda och rättvisa, utan i en glupsk stämning, i betsigbet, i krigiskt rod, hurudant än kriget är, och isynnerhet i segersällhet till och med i de olycksaligaste fejder. Krigens uppgifna ändamål och verkliga resultater. Krigens enda uppgifna ändamäl är alltid att bortskaffa något närvarande eller förebygga nägot tillkommande ondt, och tilloch med om vi kunde vara säkra på dess lyckliga utgäng, så skulle dess räd lighet alltid bero pä förbällandet mellan dess omkostnader och värdet af det som var attvinna. Men, som presidenten Jeffersson sade med rätta, kriget är ett i sina operationer mycket osäkert instrument och vällar som oftast, för att icke säga alltid, mera ondt än det afbjelper eller förekommer. Nationerna ha för sed att taga himlen till Vittne om deras saks rättvisa. Sädana åkallelser äro sällan uppriktiga och synas ofta mera egnade att bortvända än nedkalla det gudomliga biständet. Men lät dem vara uppriktiga eller ej, Så ger dock sakens rättvisa blott ringa orsak att vänta himlens hjelp vid ett sådant arbete. Både den heliga och den profana Historien lärer oss, att nedriga och trolösa menniskor ofta ha fört