Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 2

sjelfva verket uppstår ock en ännu lifligare änslighet af sjelfva kontrasten i våra ider; ch då vi slagit ur hågen de lättsinniga föeställningar, som uppkommit af en bal, rikas sinnet nästan ovilkorligt på allvarsaramare ankar. Om jag vågade, återtog Suzanne, å ville jag gerna fråga er en sak? ... Tala, mitt barn! Men denna min önskan skall synas er vara ett svärmiskt, oförståndigt, kanske till och med otillbörligt infall. Hon blickade nu på den lilla kyrkogården. Jag tillsade att man skulle hålla stilla med vagnen. Hon tog min arm. Vi stego uppför en halft förfallen trappa, och i det jag böjde undan det höga, daggbestänkta gräset, förde jag henne fram till den graf hon kom att besöka. Hon knäböjde vid densamma och jag satte mig ned på något afstånd, vid foten af en sekelgammal lind. ; Medan Suzanne bad till Gud. erinrade jag mig, liksom ofrivilligt, allt hvad jag erfarit och sjelf gissat rörande det långvariga martyrskap som nu låg begrafvet under denna grafvård. Jag har redan talat med dig om Suzannes mor. Nåväl, säg mig, George, om hennes sista sömn är sådan, att sjelfva henneg barns röst ej förmår att lösa förtrollningen deraf, har hon icke då köpt den alltför dyrt? Döm sjelf: i hela tio år fördrager hon täligt den för henne så kränkande sammönlefnaden med en eländig varelse, hvars förräderi vållar hennes obestånd; under andra tio år söker hon att med modig hand utplåna spåren efter hans -oordningar, som tillskyndat henne oupphörliga SOrger — och gedan, då ändtligen en stråle af glädje tycke vilja belysa den armäs hf, knappt har då hennes första lyckliga blick häftats på der nyfödda dottrens panna, förrän denna blick slocknar och hon, den arma modren, dör! — Om på den här dagen allt varit förbi fö