Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 2

uvelskrin. Huru, min vän? Är då detta skådespel blott en tom prydnad för våra nätter? Är det då en barbarisk stolthet som framställer det för vära ögon, liksom guldsmeden låter för den fattiges öga blixtra rikedomar, dem hans hand aldrig skall beröra? George, detta kunde göra en vanginnig! Derefter betraktäde jag Suzanne. Honhade lagt armarna i kors öfver bröstet, hvars svaga häfningar förrådde den aftagande balfebern. Hon hade öfver hufvudet neddragit kapuschongen på kappan; infattadt i denna sidenram, strålade henneg ansigte med en glans, lika mild som morgonrodnadens, och med en himmelsk, blekhet; en sällsam genomskinligbet, en mystisk hänförelse, ett oförklarligt lugn gåfvo. åt denna bild utseendet af en uppenbarelse från en högre verld. De som blott säga om Suzanne att hon är vacker, de säga alltför litet. I det man närmar sig Chesny ser man till höger högst uppe på en kulle, hvaröfver vär gen slingrar sig, köpingens lilla kyrka uppresa sin byggnad. Vi körde långsamt uppför kullen och redan kunde vi uppöfver buxbomshäcken urskilja de gamla symboliska lindarna och grafkorsen, som omgåfvo kyrkan. Suzanne färdas aldrig förbi denna anspråkslösa kyrkogård, der hennes moders stoft hvijar, utan att då alltid förråda en djup rörelse. Hon vaknade plötsligt upp ur sitt tysta drömmeri, och jag såg henne en stund bortåt oIroligt röra sig at och an, liksom hade hon velat tala med mig. Tror nt icke, sade hon ij en, att natten, en natt sådan som denna, lifligare framställer för 088 minnet af dem, I som icke mera finnas till? Jag svarade härpå ;jakande och jag tillade några ord om vår hjertas naturliga benägenhet att hvart efter annat allt djupare erfara de mest olika intryck