Aftonbladet – 4 februari 1853, sida 1

väl Suzanne mycket bemärkt. Det är väl sannt att man emellan henne och mig hvarken finner detta beställsämma fjeskande, eller dessa förstulha vexlingar af suckar och ömma blickar, eller dessa egoistiska afsöndringar, hvarigenom ett förälskadt och mindre väl uppfostradt par förråder sig för verlden. Suzannes, liksom å min sida finner man blott ett visst aktningsfullt skick, ingenting vidare, — och det är just detta som uppmuntrar de unga männen. De hä liksom er obestämd aning att det finns en stor olycka att bringa tröst uti. Hvar och en röjer detta på sitt vis: grefve Fredåric genom en svärmande pages måneret och genom mystiska vördnadsbetygelser, den obelefvåde Leopold genom sin högljudda uppmärksamhet, och sitt jättegälanteri — såsom då han t. ex. på rak arm bärer en länstol uppöfver en mängd menniskors bufvuden, hvåröfver man billigtvis blir orolig. Ar det icke högst fint och gratnlaga? Må de fullgöra sin pligt. Min pligt är att jakttaga den neutralitet jag svurit åt Suzanne, och jag skall iakttaga den så vidt det blir möjligt; om man ertappar mig, George, skall det åtminstöne icke ske genom öfverrumpling. Jag följer nöga hvarje minörs alla krokar och bugter, och jag lyssnar till hvarje minsta steg han tar. Emellertid är jag rätt nöjd öfver att äkta mäns vanliga blindhet ej också fallit på min lott. En rättskaffens och i sanning älskvärd ung man är den der officern, som liknar dig, herr Jules Bailly. Först blef jag liksom förvånad öfver att få se honom, då jag kom in i balrummen. Jag visste väl att han genom Suzanne erhållit en bjudning; ty vi begge, hon och jag, hade rådgjort om saken; men jag visste ock att han i anseende till sin sjuklighet hittills hade afslagit alla bjudlingar. Jag trodde att han nu befann sig