Aftonbladet – 3 februari 1853, sida 1

grad som du, hvilket troligtvis mycket bidrog till förvillelsen; emellertid så har han din växt, din ansigtsform, dina åtbörder, dina ögon; men med allt detta förenar han ett sjukligt utseende och en blekhet, som torde vara elaka tecken. Han har en månad vistats hos sin onkel, Jean Bailly. Efter en i Afrika erhållen blessyr hade hans bröst blifvit angripet och jag tror att han ligger om nätterna i eit fårbus, i hopp att deraf röna en beleosam verkan. Han är ej vid samma bataljon som du och han känner dig endast till namnet. Jag har ställt till hans disposition min park och mina hästar. Hästarne afstår han ifrån, men parken vill ban begagna. För att bespara honom den långa vägen rundtomkring har jag visat honom en ginväg öfver en gärdesgård, som är ganska lätt att klifva öfver. Vi se honom emellanåt. Hans konversation behagar mig, ehuruväl den är något för mycket entusiastisk. Äfven detta har han tagit efter dig. Suzanne uttömmer hela sin vältalighet för att öfvertyga honom att han synbarligen förvärfvar en nedslående fetma; derefter skämtar hon med honom om hans fårhus, och oftast är han vida muntrare då han går sin väg än han var då han kom. Den arma stackarn! — Suzanne hade varseblifvit honom i kyrkan, efter hvad hon sagt mig, och hon hade liksom jag blifvit förvånad öfver hans likhet med herr George de Vernob; George är likvisst hyggligare, säger Suzanne, emedan -han har ett ärr i ansigtet. — Farväl, du ärrige! FEMTE BREFVET. Chesny den 27 Juli. Deltag i min glädje, George! Mitt hö är innel — Huru? alltsammans? — Ja, allt. .— Jag menar det på det obebodda arrendehemmanet; ty det andra rörer icke mig. Och hvilket hö sedan, min vän! Det doftar som en balsam. Soulouque, som är konnässör, vill icke mera höra talas om annat hö än mitt. Den skälmen! Det tror jag rasande väll. :.-