Aftonbladet – 2 februari 1853, sida 3

RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Vid rådstufvurättens sjette afdelning fortsattesi gär undersökningen uti ett frän. öfverstäthällareembetet remitteradt mäl emellan traktören Lindberg och handlanden Andersen, den sednare tilltalad för det ban skall förskingrat åtskilliga pantsedlar, dem Lindberg hos honom. belänat. Sedan Andersån numera för dessa pantsedlar riktigt redovisat, förklarade sig Lindberg beredd att nedlägga målet, men derpä ville Andersen icke ingå. Han pästod nemligen att hans vederpart uti en skrift, som denne låtit till öfverstäthällareembetet i mälet ingifva, emot Andersen framkastat beskyllningar, som varit för hans goda namn och rykte förklenande, hvarföre Andersen fann sig föranläten yrka ansvar ä. säväl traktören Lindberg som bokhällaren Strandeberg, hvilken sednare erkänt sig hafva på Lindbergs begäran uppsatt nämnde skrift. Oaktadt Andersens uppmärksamhet fästades derå, att han ej förr än rättegängen börjat kunnat förmås att afgifva redovisning för-de emottagne pantsediarne och fastän till och med hans rättegängsbiträde mycket enträget sökte beveka honom att låta ssaken falla, då alla skäl derföre talade, kunde Andersen dock ej förmäs dertill, utan skulle nödvändigt ha upprättelse för den skymf som tillfogats hans aktade namn, hans heder: Dä bokhållaren Strandeberg vid sådant förhällande ätog sig att bevisa hvad han i skriften emot Andersen anfört, anstår målet till annan dag. — Vid samma afdelning förevar äter det förut refererade ransakningsmålet, angäende förre korrektionisten Johan Henrik Lindberg, tilltalad för utprängling af en falsk bankosedel ä 10 rdr. Häradshöfdingen Montan, i egenskap af bankens fiskal, afgaf sina slutpästäenden i mälet samt. ansåg sig väl ej kunna yrka ansvar ä Lindberg för tillverkning af sagde sedel.eller för den å 100 rdr, som jemväl hos -honom anhällits, men ansåg Lindberg deremot genom eget erkännande och: vittnens intygande vara förvunnen att hafva sökt utprängla förstnämnde sedel ä 10 rår, hvarföre häradshöfdingen å Lindberg. yrkade det i I S af kongl. förordningen den 10 December 1741 stadgade ansvar, att vara ärelös, stå en timma i halsjern samt derefter straffas med 24 dagars fängelse vid. vatten och -bröd. För utslags-meddelande uppsköts möälet till den 8adennes.. sme L sh for — Sistlidne gärdag dömde rädstufvurättens fjerde afdelning snickaregesällen Frans Wilhelm Seger