Aftonbladet – 2 februari 1853, sida 2

. Och jag då, mitt arma barn! Men kan jag icke få veta hvad det är för en olycklig lag, som ålägger endera af oss denna förrättning, utan både ära och vinst?a Nu förtäljde Suzanne mig en lång historia, i hvilken jag oaktadt all den försigtighet hon af dotterlig omtanka iakttog, ändå kom under under fund med, att min salig svärfar, general du Chesny, lärer varit så tillsägandes en äkta vildbjerna. Han hade med hull och hår öfverlemnat sig åt en skurk till intendent, som emot hög ränta lånade honom afkastningen utaf hans egna jordgods, hvaraf följde att man en morgon såg exekutorers hemska gestalter träda in i generalens :botell. På den tiden egde hän utom sitt hotell i Paris och Chesny äfven två egendomar i Normandie; men. tack vare intendentens skickliga förvaltning, befanns alltsammans en vacker dag vara så belastadt med inteckningar, att det vid första påseendet syntes som om man deraf ej skulle kunna hemta ett endå öre, sedan skulderna blifvit betalte. Den tappre generalen talade nu mera blott om att skjuta sig för pannan, och naturligtvis talte han mest derom med sin hustru, som han hade ruinerat. Icke dess mindre lyckades fru du Chesny att stilla sin mans sjelfmordsifver; hon förde honom, skummande af raseri, till det slott der vi nu befinna oss, sedan hon för att gälda skulden hade sålt hotellet och de begge egendomarna i Normandie. Min svärfar (in partibus, Gud ske lof!) skrek nu vidt och bredt, att man toge lifvet af honom, och att man troligtvis önskade få se honom på fattighuset, Hans bustru lät honom dundra och väsnas, och var nöjd med att slippa för det priset. Efter ett tiotal af år. hade hon; genom: en ihärdig omtanka, genom hemlig sparsamhet och verkliga hushållstalanger, lyckats återeröfva egendomen Chesny hel och hållen ograverad; hon hade räddat familjens heder, och till:på köpet tusen francs årlig ränta. Just då hon fullbordat sitt vackra verk, dog hon, fjorton