Aftonbladet – 2 februari 1853, sida 1

en gång en gammal kannibal, som blifvit omvänd och åter upptagen bland menniskor, om han fordom hade känt en missionär vid namn LTheureux. Ingen kunde känna honom bättre än jag, svarade kannibalen; jag har ätit upp honompy. På våra mellanstunder besöka vi också de rundt omkring, här och der, varande dufslagen, — och till råga på allt besvaras också dessa besök. Jag tillstår att Suzannes lugn synes mig allt mera rättfärdigadt, i samma mån ortens personal framträder för mina blickar. Ja, detta är ett skådespel seom lugnar sinnena. För att vara rättvis, så är jag ännu den bäst klädda karl i hela trakten, och den hvars yttre är minst oförenligt med det begrepp man gör sig om en romanhjelte. Snart måste hon väl också taga sitt parti. Jag hade hopvikit mitt bref och kastat mig på en bred divan, som i mitt tycke utgör förnämsta prydnaden i mitt bibliotek, och på hvilken jag under mellanakterna afbidar döden, då två slag på min kammardörr plötsligen satte mig på fötter. Dörren öppnades på glänt och jag såg ett Jjuslett hufvud titta in; derpå mötte mitt öga en orolig, nästan brottslig blick, och en röst; som icke var lugn, sade till mig: Ni är sysselsatt? Det var första gången man öfverskred gränserna af mitt apanage. Den hastiga ryckninsen af mina ögonbryn och den något låtsade pestörtningen i mina rörelser framkallade morsonrodnadens lifligaste färger på den unga betänksammas panna. Sysselsatt, nej .. men bländad, det säger ag icke nej till. Täcks ni bevilja mig ett förträde? Min fru! Vill ni vänta på mig en knapp fjerdedels imma? Min fruly — (Hon aflägsnade sig.) VÅt fanders med denna fjerdedels timma. Jen förderfvar allt; men jag skall begagna len, för att ge dig del af denna märkvärdiga illdragelse. Mitt lif är inskränkt till så små