Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 2

Ändtligen efter vi måste bli reskamrater, kunna vi då icke åtminstone eskortera hvarandra helt lugnt och med den ömsesidiga -uppmärksamhet, som alltid gör en resa angenäm? SuvzAnne. Åh, till detta samtycker jag af allt mitt hjerta. Raour (sätter sig bredvid henne och säger med mycken godsinthet). Kunna vi icke tilloch med vara vänner, Suzanne, goda vänner w.-. kamrater? ... Ni småler ännu; himlen vare Iof! Vill ni visa mig den ynnesten att räcka mig er hand till ett tecken af ert förtroende? (De trycka hvarandras händer.) Det är då sagdt... Och om en dag — i en okänd framtid... era ider skulle undergå en af dessa stora omhvälfningar, på hvilka det gifves; exempel i verldshistorien . .. nåväl, min Gud! — ack min Gud! Då skall ni i mig finna en man utan minsta groll. SUZANNE. Det få vi se. Ja. . .detfå vise. Raovr. Huru? Är jag nog lycklig i min djupa förnedring, att vi i:dennaaflägsna framtid skulle kunna skymta ett ögonblick, en omvexling . . . en omständigheternas medverkan, som kunde draga mig upp ur den fördömelse, Hvaruti jag har fallit? t SUzZANNE. Ja visst. Om det är en nödvändig verkan af tiden och af lifvet, att menniskobjertat måste se sig beröfvadt sina ljufvaste förhoppningar, sina mest himmelska drömmar, då förmodar jag att ockåwviqvinnor äro; liksom ni karlar, underkastade denna så naturliga lösning ur: vår förtrollning. Nåväl, min herre,när äfven jag fått erfarasden,; när äfven jag kommit derhän att betrakta sakerna från denna mörka och ohöljda sida, som efter er-åsigt är: den rätta och verkliga, när ändtligenh min egen erfarenhet bar fyllt det svalg, som nu i dag åtskiljer OBB ve då om jag då finner mig vara. er värdig, hvarföre skulle jag icke älven ance-er vara mug värdig? Raour (mycket allvarsam). . Suzanne, tag er till vara . .. det är att med-lätt om icke djeri hand beröra en särdeles ömtålig punkt... Det är stt förespegla mig ett martyrskap, hvars plågor måhända ej skulle öfverstiga mitt