Aftonbladet – 31 januari 1853, sida 2

Suzanne. Förlåt; i hvad som ,rörer mig, skall jag. ändå göra en förändring. .; Raour. Tillåt mig söga er, att detta blir icke det bästa ni gör... Den goda smaken och äfven det goda förståndet, så vanliga hog, ert kön, torde här göra sig gällande. Alla unga brudar ha, liksom ni, haft sina barndomsdrömmar:den tomma verkligheten finna de, liksom ni, i början något stötande; men omsider underkasta de sig likväl att åter nedstiga på jorden, att vara blott ölskliga hustrur och goda mödrar, — och jag tror ickey att man för den skull anser dem fördömda eller förnedrade. SUzANNE (stiger vredgad upp och talar med djup rörelse). Men dessa andra, äga väl de den kännedom, för hvilken jag har er att tacka? Ha väl de hört hvad ni låtit mig få höra? Ana väl de — ens den minst grymma af alla de grymmaj;sanningar, som slag på slag ha krossat mitt hjerta, ha förbryllat mitt hufvud... Nej, de äro, bedragnra liksom jag sjelf var. . . Ack! ;hyar och en af dem utrustar, liksom jag, sin älskares; siäl med de skatter, hon hemtar ur sitt eget hjerta. Hvar och en förklarar efter sin villfarelse eller, sin passion allt hvad hon upptäcker, eller allt hvad hon förmodar finnas hos den man som. hon; har valt till sin följeslagare genom lifvet. Hvar och en tror sig utan tvifvel, liksom jag, se en verklig ömhet framlysa i det matta småleende, som framkallas vid minnet af det tvetydiga fordom, hon tror sig finna ett spår af något ädelt bekymmer i utsväfningens vanliga brännmärke. .. Jag vill tro — efter ni säger mig det — jag vill tro, att alla män medföra åt sina brudar saramahemgift, som den ni medför åt mig; men åtminstone äro då dessa okunniga derom; detta är en lycka, en ursäkt för dem! — Store Gud! Hvilken låg vare!se vore icke den qvinna, som, om hon visste hvad jag fått veta, ändock ville i detta kslla äktenskap, denna gudlösa förening antaga det heliga namnet af maka eller ror! (I det Suzanne yttrat detta sednare, nedsjunker hon, blek och liksom utmattad, på divanen.)