Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 2

sjelf så mycket du vill; du vet väl i alla fall att jag icke trordig. Nej, det är icke en förslappad själ som dömer sig sjelf med denna stränghet; det är icke ett förderfvadt hjerta som förmår att höja sig till den öfvermenskliga sjelfuppoffring, hvarpå du har gifvit mig bevis. RaovL. Dumisstager dig: om du tillåter mig denna episka jemförelse, så skådar jag, liksom den fördömda erkeengeln, djupet -af mitt fall; men jag förmår icke derföre attresa mig upp. Jag dömer mig; men jag bättrar mig ej.. Din vänskap och våra ungdormsminnen ha hos mig framkallat en viss öppenhjertighet; jag har för dig blottat mitt sär, men jag har det ännu qvar lika obotligt. När detta ögonblick är förbi, blir jag åter hvad jag var förut. Mina ord liksom mina handlingar skola, mig sjelf ovetandes, återtaga missnöjets, trötthetens och högmodets vedervärdiga karakter. Och beträffande detta förmenta drag af en sjeltuppoffrande tillgifvenhet, så skulle: du uppskatta det vida mindre, om du visste vid hvilken period af mitt lif det fasthänger. När jag hade kommit halfvägs på den bedröfliga sluttningen af min ungdom, då erfor jag liksom ett ögonblicks uppvaknande; det är alltid en paus, en vanlig station, äfven i de mest förströdda lif. Jag kände afsky för min svaghet, mitt aftynande. Jag föraktade mig sjelf. Ettslags ursinnighet fattade mig; jag kände mig i stånd att åter klättra uppför vägen från afgrunden och att genom en förtviflans ansträngning åter eröfra mig sjelf. Då såg jag mig omefter någon hjeltebragd som jag skulle kunna utföra, någon stor sjelfförsakelse som Jag skulle kunna underkasta mig, något martyrskap att utstå... men seklets vind har förtorkat alla de kraftkällor, i hvilka själarne kunde uppfriska sig; när ingen tro mera eger bestånd, då vet sjelfuppoffringen icke mera hvar den skall vända sig; den väg, som fordom fördetill det sublima förer nu endast till det löjliga. Detta var jag nödsakad att erkänna, sedan jag hade umgåtts med de mest öfverspända planer; men jag var ännu intagen