Aftonbladet – 29 januari 1853, sida 2

Kongliga Tealern. Hr Walins recett i går afton å kongl. teatern egde rum för utsåldt hus. Den förtjenstfulle recettagaren helsades vid sitt inträde med applåder och inropades efter spektaklets slut jemte hr och fru Strandberg samt fröken Boye. Man gaf att börja med fjerde akten af )Hugenotterne,. Meyerbeer torde inämnde opera vida mindre än i sina öfriga verk hafva skattat åt det konstiga och effektfulla, och om man öfverhufvud i Hugenotterne återfinner de flesta redbara saker, som flutit ur Meyerbeers penna, så torde just denna fjerde akt måhända vara den bästa af de fem, ty om äfven den stora sammansvärjningschören synesmen beräknad på. effekten, är dock mycket öfrigt här af intresse. Det melodiska och vackra i Raoul de Nangis parti hade fått en god representant i hr Strandberg, gom, utom det att han var särdeles vid röst denna afton, äfven utmärkte sig genom en synnerlig liflighet och värma i spelet, hvarföre han ock esomoftast afbröts af handklappningar. M:lle Normani var Valentine. M:ll N. har utan tvifvel inlagt stor förtjenst i många partier, men sällan hafva vi sett en sådan mjukhet och värma i spelet sluta sig till den artistiska sången, som fallet var här. Hennes mimiska spel under de sammansvurnes öfverläggningar, äfvensom då hon ställer sig i vägen för Raoul hindrande honom att störta ut, var fullt af lif och sanning. Valentines far grefve de Saint Bris, spelades af hr W. på ett ganska berömvärdt sätt, men det tyckes understundom som om hr W. fruktade att låta sin goda röst klinga ut i hela dess intensitet fastän partiet, såsom här, tager den i anspråk. Det vore ej bra om hr W., ilikhet med den berömde tyske skådespelaren Esslair, affruktan för öfverdrift eller något för mycket alltjemnt skulle inskränka sig till något för litet, så mycket mindre då ressurser verkligen icke saknas och då dessutem detta ej är fallet i hr W:s dramatiska aktion. Efter Hugenotterras fjerde akt följde Flotows Martha, hvari fru Strandberg för första gången med framgång uppträdde i titelrollen; Om äfven fru Strandberg till er början besvärades af någon rädsla och ännu åtskilligt torde för henne äterstå i hvad som hörer till koloratursången, så återgaf hon den rena, okonstlade sången med så mycket mera sannt uttryck, och genom hennes lifliga spel framstod den äfventyrslystna med den stela etiketten missnöjda kammarfröken Harriet Durham i sin rätta dager. På begäran gaf fru S. den vackra balladen i andra akten da capo. Lady Harriets inre strid då Lyonel begär hennes hand har fru Strandberg väl uppfattat och återgifvit. Man hade äfven det nöjet att denna afton återse fröken Boye i Nancys roll, hvari fröken B:s markerade spel och lifliga sång nu som förr vann fullt erkännande. Jagtvisan begärdes och erhölls dacapo. Till hr Strandbergs sång i Lyonels parti lyssnar man alltid gerna och efter sin aria itredje akten blef han stormande framropad, men på de här ånyo börjande dacaporopen svarade hr S. med en tacksamt undskyllande gest; det torde äfven varit något mycket begärdt att hr S. skulle sjunga om den ansträngande arian då han, utom Lyonel, förut sjungit Raoul de Nangis svåra: kadenser. Hr Walin hade -be