Aftonbladet – 28 januari 1853, sida 2

Jeannette? Men också, — hvilken högtidlighet i denna tilltagande förtrolighet, som med hvar dag skall upplyfta en liten flik af den slöja som betäcker oss, småningom helt och hållet närma våra själar till hvarandra, och allt mera sluta oss intill hvarann, tills vi omsider begge ha blott en tanka, en själ!... Jag för min del är fullt öfvertygad, att denna ljufva framtid, som börjar redan i denna stund, ej skall låta mig erfara något om honom, som jag icke redan har gissat, något som icke skall rättfärdiga hans triumf och mitt ljufva slafveri. .. Och han sjelf... skall du icke nu tycka att jag är mycket inbilsk? — Det förefaller mig som om Jag i mitt hjertas innersta hade i beredskap åt honom mer än en angenäm öfverraskning, och att när jag för honom uppslår min själs bok, jag då skall lära honom att sjelf uppskatta sitt val utöfver all förväntan . .. JHANNETTE. Men jag tyekte att han syntes liksom litet kall, då ni voro inför mären och i kyrkan. SUzAnnE., Kall? Du är bra besynnerlig, Jeannette? Vill du kanske, att han skulle ha gråtit som en qvinna, han! — Tillstå sanningen: Du är svartsjuk på honom, JEAnnetTE. Nå väl ja, — men... tat, tst, nådig fru! (Nu höres ett buller af röster och steg som närma sig.) Suzanne. Kom, låt oss gå... (Hon tager hennes arm.) EN Bröst (på någotiafstånd). Hur gammal är hon? EN ANNAN RÖST. Nitton år. SVzZANNE (sakta och lifligt) Det är han, — han och herr de Vernon! , JEANNETTE. Låt oss gåe.Komy kom! SUZANNE. Nej, nej, hörs EN rösr. Hon är förtjusande. DEN ANDRA RÖSTEN. Åh jal JrEannertE. Låt oss gå, låt oss gå. De hitåt. koama bt Jeannette... De tala... kanske om mig. Åh, hvad jag gerna ville!... vore det väl något ondt i det?.., Han är ju i alla fall: min man! Kom, kom... der, bakom den der häcken, — följ mig. (Hon: drager Jeannette med sig bort.) (Forts.)