Aftonbladet – 28 januari 1853, sida 2

Teater. Torsslows recett: Fiat justitia! skådespel i 5 akter frän franskan — Också en profet, lustspel i 2 akter. Huru lätt är det ej att uppfylla pligtens bud så länge de låta förena sig med de egna önskningarne, den egna fördelen! Huru lätt är det icke äfven att utbryta i bittert klander öfver andras: handlingar, då man ej känner de omständigheter som betinga dem, de känslor som i det inre göra uppror mot pligtens bud, och de förhållanden som utifrån löpa till storms mot de ej alltid så starka befästningar hvarmed lag och samvete omgärdat dem! Samtid och efterverld ha derföre med häpnad och beundran betraktat en Bruti dygd, då han låter den kalla pligtens bud öfverrösta sjelfva faderskänslans röst, understödd af ett helt folks börer. Men hvem ser väl fadrens strider i ett sådant ögonblick, hvem skådar de qval som sönderslita hans hjerta? Att skildra dessa strider, att åskådliggöra dem, är för diktaren och skådespelaren en lika stor som skön uppgift. Vi:ha sett ett försök dertill uti det skådespel som i förrgår afton för första gången uppfördes på Mindre teatern. . Scenen är förlagd till Savoyen i mediet af sextonde seklet. Hertig Emanuel Philibert har, efter att med svärdet hafva återvunnit sina stater, med ungdomligt lättsinne låtit våld och brott taga öfverhanden, och hans hufvudstad Chambery är ett Sodom, fläckadt af alla laster, der lagen är kraftlös och dess förlamade arm hvarken söker eller finner brottslingen. På en jagt bland bergen nödgas hertigen händelsevis under ett oväder att jemte en af sina hofmän söka skydd i en bondstuga. Dess gästfrie egare, Jean Tardy, är vida berömd för sin redlighet och rättrådighet. Hans rykte har hunnit ända till Chambery och kommit för hertigens öron. Emanuel Philibert får det infallet att, okänd som han är, förmå Jean Tardy att söga sin tanka om tillståndet i landet. Taflan blir mörk, och hertigen och hans följeslagare måste svälja mänget bittert piller. Hemkommen till sin hufvudstad låter han kalla till sig Tardy för att se om han äfven inför hertigen och i hela bofvets närvaro skall våga fortfara med sitt frimodiga tal. Tardy, beredd att med sitt lif umgälla sin dj.rfhet, viker dock icke af en hårsmån från hvad pligten bjuder honom att säga. Hertigen vill nu visa honom huru lätt det är att klandra, huru svårt att förbättra, och utnämner honom till storamtman i Chambery, högsta domarekaliet i staten. På hertigens uttryckliga befallning nödgas Tardy mottaga denna värdighet, men dock först sgedan hertigen med en högtidlig ed förbundit sig att tillåta och understödja lagens tillämpning lika mot alla och för alla, sig sjelf ej ens undantagen. Tardy börjar med oblidkelig stränghet utöfningen af sitt domareembete. Fiat justitia! Må rättvisa ske, om än verlden går under, är den grundsats efter hvilken han vill handla. Hårda prof förestå honom dock, då innan kort såväl hertigen som hans egen ende son anklagas för brott, hvilka lagen straffar med lifvets förlust. Här vidtager hufvudhandlingen i stycket, striden mellan den af sin furstes vrede hotade, af sin egen faderskänsla, af sin makas, sin dotters tårar bestormade mannen och den af sin pligt manade domaren. Torsslow återgaf med stor