Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 1

sätt att bli igenkänd. Jag har ju en mängd romaner och teaterpjeser att välja på, och ändå äro troligen ej alla möjligheter der uttömda, Jag kan ju låta igenkännande ske genom något smycke, någon kedja, som den ;lada modren lekande hängt på barnet, samma ag det blef bortröfvadt, det blir det enklaste. — Nej fy! det var dumt, högst oförsigtigt gjordt af mig. Ett sådant smycke skulle ju den gemena karlen längesedan ha förstört. Men jag kan låta henne ha ett födelsemärke, det går an, en lilja på axelbladet, till exempel, som Euryanthe, det blir ju rätt vackert, det kostar mig ingenting, och det kan Zige-naren ej skrapa bort. Dervid får det bli. Nå väl, han stannar en vacker dag utanför porten till ett präktigt slott och låter flicka der uppstämma sina sånger. (Apan har emellertid blifvit ihjälslagen med en sten af en okynnig pojke. Jag kunde ej tåla henne i sällskapet, och henne tyckte jag, att jag saklöst kunde låta fara all verldens väg.) Grefz vinnan eller furstinnan — jag hade ej ännu riktigt beslutit hvilketdera — blir uppmärksam på den utmärkta rösten, och låter uppkalla den lilla sångerskan. Hon blir ännu mera förtjust öfver det sköna barnet, påminner sig med rörelse sitt eget bortröfvade barn, som nu skulle vara ungefär vid samma ålder, ifall det lefde, och bjuder Zigenaren en ansenlig summa för att få behålla flickan. Han antar det naturligtvis, och nu börjar grefinnan en examen med henne, Hon får ia att flickan ej har den minsta kunskap om sina föräldrar. Ilon blir allt mera uppmärksam, börjar slutligen afkläda henne och upptäcker det dyrbara födelsemärket. en skulle jag tillåta att brottslingen skulle få belöning för sitt bofstycke? Skulle jag på det sättet lägga hyende under lasten? Bort det! Heldre må min favorit utstå en liten förSkräckelse. . Nå väl, de anlända till: porten af slottet. Flickan börjar sin sång, men blirskrämd af en framrusande hund eller dylikt, och svimmar. Grefvinnan låter upphemta henne till