Aftonbladet – 27 januari 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 27 Januari. Flera af våra läsare erinra sig ännu tvifvelsutan en vidlyftig och läsvärd uppsats om Montenegro, hvarmed en ung historisk författare, br Svedelius, i tidskriften Frey för 1849 inledde en serie af betraktelser öfver de Slaviska folken. Den omständlighet som författaren egnade åt det lilla obekanta albanesiska bergsfolket tyckes genom sednaste dagars händelser rättfärdigad. Montenegrinerne bestå sedan mer än tvenne månader ett öppet och blodigt krig med Ottomanska riket, och ingen vågar ännu förutsäga dess utgång eller mer än aningsvis göra sig reda för de förvecklingar mellan Europas stormakter, till hvilka det kan leda. Det torde kanske ej vara öfverfiödigt att erinra om några historiska förhållanden i afseende på det föga kända samhälle, som här framträdt i öppet krigsförhållande med en af Europas hufvudmakter. Liksom Sulioterne, hvilkas hjeltemodiga försvar mot den blodtörstige Ali Pascha de äldsta bland våra läsare ännu förmodligen erinra sig, äro Montenegrinerne ett litet halfbarbariskt herdefolk af slaviskt ursprung och grekiskt-katolsk bekännelse, som bebo ett vildt och bergigt område i öfre Albanien, mellan paschalikatet Scutari, Herzegowina och österrikiska gränsen vid Bocca di Cattaro. Omgifna af verldens största militärväiden i äldre och nyare tider, och endast några få timmars väg afligsna från Greklands och Italiens handel och höga civilisation, hafva dessa små kristna samhällen bland de albanesiska bergen aldrig blifvit underkufvade och aldrig civiliserade. De lefva såsom fribytare på deras ofruktbara berg, och ve den muselman som förirrar sig bland dem. Länge bar montenegrinernas hufvudstad såsom en trof uppspikad skallen af en albanesisk pascha som vågat sig in ibland dem. Så länge Venedig var en makt, hade de uti den ett skydd för sitt oberoende och en mäktig bundsförvandt mot turkarne. Österrike, som efterträdde San Marco i besittningen af Dalmatiens kuststräckor, uppoffrade de små kristna samhällena och lät dem hemfalla under Moslem, ehuru de fiestag beroende af Porten nästan endast varit ett beroende till namnet, Så har åtminstone varit förhållandet med Montenegro, och ehuru fördraget i Sistow, afslutadt under engelsk bemedling mellan Österrike och Porten den 4 Augusti 1791, tillerkänner den sednare makten länshögheten öfver Montenegro, har den aldrig varit utöfvad, och flera makter hafva till och med erkänt let montenegrinska samhällets oberoende. Då för omkring 8 månader sedan den närvarande vladikan prins Daniel, efter sin farbrors och öreträdares död, kom till makten, hvilsen här, både andlig och verldslig, är förenad såsom ett slags påfvedöme i en hand, gjörde han genast en resa till Petersburg, om cke för att gifva hyllningseden såsom andig feodalbaron åt grekiska kyrkans öfverhufvud, åtminstone för att af sin andliga förman mottaga den sanktion hvilken kyrkans öfvernufvud är berättigad att tilldela en man som nnehar biskoplig rang i det kyrkliga samhälet. Ingen menniska vet huru långt zarens nåd sträckte sig mot den Ottomanska Portens attige men tappre och oförskräckte samt dessutom missnöjde vasall. Men säkert är, att när prins Daniel kom hem från sitt besök kejsarstaden, klädde han sig såsom en ryss och började mot den kringboende turkiska vefolkningen ett offensift system, då han förut öjt sig med defensiven. Om han för detta ya handlingssätt blifvit af öfverhufvudet för in kyrka understödd med penningar och vaen, om han delat den i Ryssland allmänna —L—s————-eeecava