Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 3

(Insändt.) Till Redaktionen afAftonbladet! Ehuru Red. funnit sig böra återtaga de uti en in sänd sartikel uti N:o 12 af: A. B. framställde.anmärk ningar emot behandlingssättet af ett:i Kongl. Sve hofrätt anhängigt besvärsmål, anhäller insändaren lik väl att för sin del få tillkännagifva, att han hvarken er känner Red:s uppgift, att de faktiska omständighe terna i den intagna uppsatsen icke öfverensstämm wed rätta förhållandet, ej heller att de gjorda erin ringarne varit i någon annan män obefogade, än at insändaren lätit undfalla sig ett oriktigt uttryck, d han förutsatt såsom möjligt, att hofrätten kunnat handl. af kitslighet, Hvilket må erkännas hafva varit för hastadt. I sjelfva saken deremot, anser ins. fortfa rande det rätta vara pä hans sida. Se här en ytterligare utveckling af skälen härför Ios. har pästätt att, då hofrätten utställer der an förda besvär i tvistemäl till förklaring och älägge klaganden att inkomma med bevis derom, ätt hål tillställt vederparten besvären, för afgifvande af för klaring, den omständigheten attvederparten, med äter ställande at besvärshandlingarne, till hofrätten inna målets föredragning deröfver äfgifver sin förklaring innefattar ett tillfyllestgörande bevis, att besvärshandlin garna blifvit vederparten tillställda, och att följaktli gen något särskildt bevis om en sådan kommunika tion, i sädant tall, icke är af nöden, utan att det di äligger hofrätten att upptaga besvären till pröfning En annan sak är, om både förklaringen uteblitver oci jemväl bevis om besvärshandlingarnas kommunikatior saknas. Då, men icke eljest, bör klaganden ange; bafva förlorat sin talan och besvären icke upptaga: till pröfning efter samma analogi, som när bevis om besvärens kommunikation inkommit, men förklarin garne uteblifra, sådant föranleder till förklaringsrät tens: förlust; så att saken. pröfvas, på de af klaganden anförde skäl. Sädan mäste ovilkorligen före skriftens i kommunikationsresolutionen förnuftiga me. ning vara, och annnorlunda bör den icke af en upp lyst domare tillämpas. Men, invänder man, här är frågan om en form, bvilken mäste aktås säsom en dyrbar relik. Hofrät ten har föreskrifvit, att klaganden åligger inom vis: tid till bofrätten ingifva bevis deröfver, att han till ställt vederparten besvärshandlingarna, vidäfventyr att, om sädant försummas, besvären icke komms under pröfning. MHandlingarne kunna väl blifva ve. derparten tillställda af eller genom klagandens för sorg och förklaringar i anledaing derat inkomma; men om klaganden underläcer att inom den bestämda tiden ingifva bevis, eller icke ingifra ett som är till fyllest omständligt — mäste ban, för att skydda den heliga formen, vara sin talan qgvitt. Detta är ätminstone strängt formelt; men om kom: munikations-bevisets företeende inom viss tid är ett ovilkorligt prestandum för besvärens upptagande till pröfning, hur kan då förklaringarnas ingifvande inom samma tid befria :klaganden frän skyldigheten att fullgöra föreskriften öm bevisets inlemnande? Eller är det icke i sädant fall för fatäliefrågan fullkomligt likgiltigt, om förklaringarna ingifvas fjorton dagar före eller fjorton dagar efter den för bevisets inlemnande preskriberade dag? Den klagande, som ute blifvit med beviset, eller kommit en eller två dagar försent dermed, t, ex. efter det förklaringarna redan inkommit, är ju i allt fall förlustig sin talan, i följd af den obevekliga fatalieföreskriften. Häraf synes att den vfaktiska omständighetens, avarvid A. B. fästat en så stör betydenhet, eller att förklaringarna inkommit fjorton dagr efter det tiden för bevisets inlemnande expedierats, är af alldeles intet inflytande pä omdömet i denna formtvist, emedan hofrätten haft lika litet. eller lika mycket rätt att; i trid med sin fatalieföreskrift, upptaga besvären till oröfoing, om förklaringarna inkommit före eller ef er den dag, då beviset bort vara inlemnadt. Och ust det förhbällande, att hofrätten i något fall vill ipptaga besvären till pröfning, oaktadt bevis icke in kommit, utan endast förklaring, innefattar ett erkäp. ;ande, att föreskriften i kommunikationsresolutioner. cke anses ovilkorl.gt bindande, utan lempar utrymme ör en rimlig tolkning utöfver den stränga boketafven. Det var af en sådan anledning ins, framställde sin rägavarande snmärkving mot hofrättens beslut, hvaremte ins. erinrat och ännu erinrar, säsom ett bevis ä pedanteri, att, sedan Törklåringeh inkommit, hor iiten icke tagit för godt ett bevis om handlingarnesi gamynikation med vederparten genam vederbörande, ovungens befallningshatvarde; utan oafvisligt fordrat tt-qvitta al vederparten sjelf. 1 öfrigt fanns till aomärkningen ett ytterligare skäl ti sjelfva uppställningen af hofrättens ifrågavarande FART ve