Aftonbladet – 26 januari 1853, sida 2

uttalade sakta sin tro, att den förskräckliga symbolen var verkan af samvetets, ända frän det innersta till det yttre alltid gnagande tand, hvilken slutligen genom denna synliga bokstaf uppenbarat himlens fasansfulla dom. Lägaren må efter behag välja bland dessa teorier. Vi hafva spridt allt det ljus vi kunnat öfver detta föremål för undran, och skulle vilja utplåna dess intryck från vår egen hierna, der lång begrundning fästat det med en icke önsklig tydlighet. Det är emellertid besynnerligt, att vissa personer, som voro åsyna vittnen till hela scenen och bedyra, att de aldrig en enda gång haft sina ögon vända ifrån m:r Dimmesdale, försäkra att det icke mera fanns något tecken på hans bröst än på ett nyfödt barns. Ej heller, efter deras utsago, hade hans sista ord erkänt elter ens på det aflägsnaste sätt antydt någon den minsta delaktighet hvad honom beträffar, i det brott för hvars skull Hester Prynne så länge hade burit skarlakansbokstafven. Enligt dessa högt avsedda vittnens mening skulle presten, wedveten af sin nära förestående död — och äfven medveten af folkets vördnad, som redan ställde honom bland englar och helgon — baft för önskan att uppgifva andan i denna fallna qvinnas armar, för att visa verlden huru äfven de ut: valdaste menniskors egen rättfärdighet är yt: terst obetydlig. Efter att hafva uttömt sma lifskrafter i bemödanden för mensklighetens andliga välfärd, gjorde han sitt dödssätt til en parabel, i afsigt att dermed inskärpa hos sina beundrare den sanna och bedröfliga lärdomen, att i den Oändlige Heliges ögon äre vi ella lika stora syndare. Han ville dermed lära, att äfven den heligaste ibland oss är en. dast i stånd att så mycket höja sig öfver sint medimenniskor, att han förmår tydligare ur skilja den nåd sem ofvanifrån nedblickar, och