Aftonbladet – 25 januari 1853, sida 2

lige presten i kyrkan! Qvinnan med skarlakansbokstafven på torget! Hvilkens inbillningskraft skulle väl varit så fri från all vördnad, att den kunnat antaga att samma svidande brännmärke tärde bådas bröst. XXIII. UPPTÄCKTEN AF SKARLAKANSBOKSTAFVEN. Denna vältaliga stämma, genom hvilken den lyssnande åhörarens själ blifvit buren högt upp, liksom på hafvets svallande vågor, teg slutligen. En ögonblicklig tystnad inträdde, djup som uttalandet af ett orakelspråk. Derpå upstod ett doft mummel och ett halfqväfdt sorl, liksom om åhörarne, befriade från den mäktiga förtrollning, som förflyttat dem i en annan andes region, återvände till sig sjelfva, ännu uppfyllda af vördnad och beundran. Ett ögonblick derefter strömmade folkbopen ut genom kyrkdörrarne. De behöfde nu, då allt var förbi, att andas en annan luft, som var mera egnad att uppehålla deras gröfre och jordiska lif, i hvilket de återfallit, än den atmosfer, hvitken predikanten hade förvandlat i ord af eldslågor och uppfyllt med sina tankars herrliga doft. I fria luften fick deras förtjusning uttryck. Gatan och hela torget genljödo af prestens lof. Hans åhörare kunde icke finna någon ro förrän de fått berätta den ena för den andra hvad hvar och en af dem bättre kände, ön de kunde säga eller höra. Enligt deras öfverensstämmande vittnesbörd hade aldrig någon menniska talat i en så vis, så upphöjd och så helig anda gom han denna dag; ej heller bade någonsin en himmelsk ingifvelse ögonskenligare strömmat öfver en dödligs läppar än nu öfver hans. Dess inflytande var liksom synligt, hur det nedsteg öfver honom, och bemäktigade sig honom, ech alltjemt höjde honom från den skrifna predikan som han tankar, som måste ha vöckt lika förundran hos honom sjelf som hos hans åhörare. Amnet för hans predikan, tycktes det, hade varit