Aftonbladet – 25 januari 1853, sida 2

derom, men aldrig sett den med sina egna ögon. Sedan dessa menniskor nu voro mätta på alla andra nöjen, trängde de sig omkring Hester Prynne med en rå, tölpaktig framfusenhet; men oaktadt all sin oförsynthet, wvågade de sig dock icke närmare henne än på flera alnars afstånd. Der stodo de liksom fastnaglade genom centrifugalkraften af den afsky som denna mystiska symbolingaf dem. Hela besättningen af sjömän, som märkte denna trängsel af åskådare och hörde talas. om skarlakansbokstafvens betydelse, skyndade sig äfven att sticka fram sina fräcka, solbrända ansigten bland de öfriga. Till och med på indianerna föll en kall skugga af de hvita männens nyfikenhet, och skridande fram mellan hopen fästade de sina svarta ormlika ögon på Hesters bröst, i tanka kanske att bärarinnan af detta så rikt broderade tecken måste vara en person af högt anseende bland tolket; och äfven stadens invånare (hvilkas intresse för detta för dem alldagliga föremål så småningom upplifvades genom den uppmärksamhet som andra egnade deråt) närmade sig med tröghet slutligen samma plats, och plåsade Hester Prynne kanske mer än alla de öfriga, genom sina kalla välbekanta blickar. Hester såg och igenkände i denna grupp samma matron-ansigten, som för sju år sedan väntat henne vid hennes utgång från fängelseporten; alla voro närvarande utom en, den yngsta och enda medlidsamma bland dem, hvars svepning hon sedan hade förfärdigat. I denna sista stund, då hen trodde sig så näre att för alltid kasta bort denna brännande bokstaf, hade den så underligt ånyo blifvit medelpunkten för allas uppmärksamhet och förIustelse, och sårade derföre hennes bjerta nu mera än någonsin, alltsedan den dag hon för första gången satte den på sig. Medan Hester stod i denna sin vanäras masiska cirkel, inom hvilken hennes grymma lom tycktes för alltid hafva föngelat kenne, blickade den beundrade predikanten ned från sin heliga predikstol på åbörere, hvilkas innersta själ var besegrad af bans makt, Den he