Aftonbladet – 22 januari 1853, sida 1

gjuta sig på papperet. Han. visste att det var han sjelf, den magra, bleka presten, som hade jort och lidit allt detta, och som skrifvit så längt på denna predikan! Men det tycktes honom liksom han stod afsides och med hänande medlidsamma och likväl halft afundsamma, nyfikna blickar betraktade detta hans fordna sjelf. Detta sjelf var försvunnet! En annan menniska hade ätervändt från skogen, en visare, med kunskap -om förborgade mygterier, hvilken den förres enfald aldrig hade kunnat ernå. Det var en bitter kunskap! Under det han öfverlemnade sig åt dessa betraktelser bördes en knackning på dörren och presten ropade zxstig in!, icke utan en viss aning att en ond ande skulle visa sig. Och så skedde äfven. Det var gamla Roger Chillingworth som inträdde. Presten stod blek och mällös -med ena handen på den hebreiska bibeln och den andra på sitt hjerta. Välkommen hem, vördige herre ! sade Jäkaren. Och hur stod det till med den fromma mannen missionären Eliot? Men det tycks mig, bästa herre, att ni ser blek ut, som om er färd genom ödemarken ansträngt. er alltför mycket. Skall icke min hjelp fordras för att gifva er kraft och mod till er förestående predikan ? Nej, det tror jag ejs, svarade m:r Dimmesdale. Min färd och mitt möte med den gudsmannen der, i den fria luften, har gjort mig godt efter ett så långvarigt vistande inom min studerkammare. Jag hoppas att icke behöfva flera af edra läkemedel, min bästa doktor, ehuru välgörande de varit och gifna af en vänlig. hand.s Under hela denna tid betraktade Roger Chillingworth presten med en läkares allvarliga, uppmärksamma blick på gin patient. Men oaktadt detta yttre sken var den sednare nästan öfvertygad om den gamla mannens kännedom eller åtminstone starka misstanka om hans möte medHester Prynne, Läkaren visste således att han i prestens ögon icke längre var en förtrogen vän, utan hans bittraste fiende. Då han visste så mycket skulle det