Aftonbladet – 22 januari 1853, sida 1

STOCKHOLM, den 22 Januari. Fördömelser emot Norge och de norska institutionerna hafva alltifrån föreningen utgjort ett hufvudsakligt ingrediens i våra konservativas publicistiska mixturer, och tidningarne Minerva och Tiden tröttnade aldrig att med dylika medikamenter betjena den svenska allmänheten.: Sistnämnde tidnings utgifvare professor Palmblad: var till och med så nitisk i berörde hänseende, att han sammanskref en hel bok med en mängd synbarligen ogrundade och sanningslösa uppgifter om brödrariket, allt i den lofliga afsigten att göra den norska författningen så förhatlig: som möjligt i Sverige. Sedan man inom nämnde parti länge fortgått i denna riktning hafva somliga på fullt allvar börjat tro sina egna hopspunna dikter vara verkliga sgänningar, hvilka fortfarande framhållits till svenska folkets uppbyggelse och förvarande emot de pliberala öfverdrifterna på andra sidan Kölen. Sålunda har man här städse predikat, att landtmanna-majoriteten vid de norska storthingen endast begagnat sin makt att från sig öfverflytta alla skattebördorna på städernas och landets öfriga invånare. Att norrmännen upphäft den å jorden hvilande Landskat kunde icke förlåtas, men att ;Kjobstaedsskat, likaledes borttagits har man deremot icke just brytt sig om att framhålla. Norska landskattens, eller den egentliga grundskattens. borttagande, har städse anförts såsom bevis på ett skatteförtryck af jordbrukarne emot det öfriga. folket; och de stigande tullinkomsterna, som ersatt statskassan för de borttagna skatterna, hafva åberopats för att ådagalägga huru konsumenterne i Norge blifvit betungade för att lindra jordbrukarnes bördor. Naturligtvis har de konservatives nuvarande publicistiska organ, som bar så djup vördnad för sina ofvannämnde tvenne hädanfarne föregångare, att de åberopas såsom verkliga grundkällor i statsfrågor, äfven i afseende på Norge upptagit samme företrädares taktik. Beskärmelserna öfver landtmannamajoritetens emot öfriga samhällsklasser föröfvade skatteförtryck ha derföre också nu åter uppdukats, bland många andra anklagelser; men de förstnämnda ha af sChristiamiaposten, blifvit med så goda faktiska belysningar, intagne i n:r 13 af Attonbladet, tillrättavisade: att de hädanefter ej vidare torde kunna göra någon tjenst. Hvarföre vi nu upptaga detta ämne sker dock: icke blott för att ytterligare fästa uppmärksamheten på berörde tillrättavisning, utan äfven för att:i sammanhang dermed anmärka våra konservatives olika förfarande i fråga om svenska och norska förhållanden. Då det gäller Norge, har man nermligen en utomordentlig ömhet för sädernas. och landets fattigare befolkning. Man kah ej nog uttrycka sin afsky för den norska landtmannamajoriteten, som låter konsumenterne betala tullafgifter å sina lefnadsbehof, medan grundskatterna borttagas. Man fordrar att de sednare bordt bibehållas, då all ful kunnat försvinna, och Norges konsumenter säledes i detta hänseende blifvit de lyckligaste i hela den civiliserade verlden. Att norska tulltaxan är mångfaldigt liberalare än vår egen kommer härvid icke det mineta i betraktande. Den är och förblir ett stydligt bevis, på det grymma förtryck som Norges storthing utöfvar emot den fattigare delen af norska folket. Om man häremot bänvisar på norska tulltariffens billighet, så vederlägges detta dermed, att tuilinkomsterna i alla fall stigit, och de måste ju drabba folket. . Men hum förfar nu det konservativa partiet då fråga är om Sverige? Huru står det då till med ömheten för de. fattiga konsumenternes behof? Yrkar man då på upphäfvanker sestsltn tt RN ORSA RER ——— ne errada nt SNRA 1 TN ite se RT