Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 2

talad af hans älskade läppar i hennes nära nog döfva, men förtjust uppmärksamma öra. Men vid detta tillfälle kunde mr Dimmesdale i:det ögonblick, då han satte sina läppar intill den gamlas öra, just som själarnes stora fiende vill hafva det,-icke påminna sig ett enda språk ur Skriften, eller någonting annat, med undantag af ett kort, kraftigt och — som det då tycktes honom — oomkullstötligt bevis emot .menniskosjälens odödlighet. Detta yttrande skulle säkert på denna åldriga qvinna haft samma verkan som ett hastigt dödande förgilt, och låtit henne nedfalla såsom död på stället. Presten kunde aldrig efteråt påminna sig hvad han hviskade; kanske rådde det en lycklig otydlighet ichansyttrande, hvilket ej meddelade någon klar föreställning åt den goda enkan, eller hvilket Försynen lit henne tocka efter sin vilja. Det säkra är att då presten såg sig om, blef han varse på hennes bleka, skrynkliga ansigte ett uttryck af himmelsk tacksamhet och hänryckning, som tycktes liksom ett återsken från den himmelska staden. . (Forts, följer.) oo NRRN—