Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 2

han gick förbi sin egen kyrkas murar. Byggnaden hade ett så fremmande och likväl bekant utseende, att mr Dimmesdales själ sväfvade. mellan tvenne föreställningar: den ena, att han hittills endast sett den i en dröm, — den : andra, att. han i detta ögonblick blott såg den i drömmen. Detta fenomen i alla sina olika gestalter bevisade ingen yttre omskiftning, men en så hastig och väsendtlig förändring hos åskådaren af denna bekanta scen, att den mellanliggande tidrymden af blott en enda dag hade likt flera års förlopp verkat på hans medvetande. Hansegen vilja och Hesters vilja och ödet, som förband dem, hade åstadkommit denna förvendling. Det var samma stad som förut, men det var icke mera samma Arthur Dimmesdale som återvände ifrån skogen. Han hade kunnat säga till sina vänner, som helsade honom: Jag är ej den man för hvilken j bållen mig! Jag lemnade honom der borta i skogen, i en aflägsen dal, vid en mossbevuxen trädstam, och nära en melankolisk bäck ! Gån och söken eder prest, och sen om hans utmagreade gestalt, hans insjunkna kinder, hans bleka, af sorg fårade panna icke der äro afkastade likt en klädedrägt ! Hans vänner skulle väl hafva påstått: Du sjelf är den mannenl! — men misstaget hade varit deras, icke hans. Innan mr:Dimmesdale hemkom till sin boniog, gaf honom hans inre menniska ännu ett annat bevis på en revolution inom tankans och känslans områden, Ingenting mindre, i sanning, än en total omhvälfning af regering och moraliska lagar i detta inre konungadöme kunde förklara de rörelser som den lolycklige och förskräckte presten nu erfor. I Vid hvarje steg han tog, kände han en böljelse att företaga någonting, hvad som helst, laf riktig underbar, vild eller nedrig natur, och I det likväl med känsia af att detia skedde på jen gång frivilligt och afsigtligt, trots honom sjelf, och dock utgående från ett djupare sjelf än det, som satte sig emot denna böjelse Till exempel, han mötte en af sina egna dia; koner. Den gode gamle mannen tilltalade