Aftonbladet – 20 januari 1853, sida 1

nelse från dessa båda dödligas bjertan, så försvann den med deras sorg. Med ens, liksom med ett hastigt himlens leende, frambröt golen, utgjutande en flod af sitt gyllne sken öfver den mörka skogen, lifvande hvarje grönt blad, förvandlande i guld de fallna, visenade löfven och belysände de åldriga, högtidliga trädens grånade stammar. Alla föremål, som förut utgjort skuggor, antogo nu i salsken:t gestalt. Den lilla bäckens lopp kunde genom sitt glada glitter skönjas långt in i skogens hjerta, detta dunkla mysterium, nu ett glädjens mysterium. En sådan sympati visade naturen — den vilda, hedniska skogsnaturen, den aldrig at menskliga lagar betvingade eller af högre sanning upplysta — för dessa båda själars lycksalighet. Kärlek, antingen nyfödd eller uppvaknad ur en dödlik slummer, måste alltid skapa ett golsken, som så uppfyller hjertat med sina strålar, att det meddelar af sitt öfverflöd åt den yttre verlden, Hade skogen vibehållit sin dysterhet, skulle den likafullt i Testere och Arthur Dimmesdales ögon varit eende i ljus. Hester blickade på honom med en ny rörelse f glädje. Du måste lära känna Perlan, sade hon; vår lilla Perla! Du har sett henne — ja, jag fet det — men duw skall nu se hehne med ndra ögon.. Hon är ett ovanligt barn; jag örstår hente knappast; men du skall älska lenne ömt, liksom jag, och råda mig huru ag. bör behandla henne.n Tror du att hon skall blifva glad öfver att ära känna mig? frågade presten nästan ängsigt. Jag har länge varit skygg för barn, lerföre att de ofta visat ett slags misstro, en vilja för att blifva bekanta med mig. Jag ar till och med varit rädd för lilla Perla., Åh, det var sorgligto, svarade modren; men hon skall älska dig så innerligt och du enne, Hon är icke långt härifrån; jag skall opa henne. Perla, Perla!n Jag ser barnet., anmärkte presten. Der tår hon midt i glansen af solskenet, temli