Aftonbladet – 20 januari 1853, sida 1

skyddas och bevakas, så att fienden icke ånyo intränger i dess fästning och för sina vidare anfall väljer företrädesvis andra ingånger än der han förut lyckats: men dess skadade vall förblir alltid qvar, och nära den smyga fiendens tysta steg, hvilken återigen vill fira sin icke glömda triumf. Striden, om någon sådan egde rum, behöfs ej all borkrifvas; allinog, presten beslöt att fly, och icke allena. , Om under alla dessa förflutna sju årenn, tänkte han, jag kunde påminna mig ett ögonblicks frid och hopp, gå skulle jag ännu fortfara att lida, för detta löfte om himlens barrahertighet; — men nu, då jag är oåterkalleligt dömd, hvarföre skulle jag ej uppsnappa den tröst, som till och med är den dömde förbrytaren tillåten före hans afrättning? Eller om detta är vägen till ett bättre lif, som Hester vill öfvertyga mig, så uppger jag säkert ingen bättre utsigt genom att följa den! Ej heller kan jag lefva längre utan henne, så kraftigt är hennes stöd, så ljuf hennes tröst! O Du, till hvilken jag: icke vågar upplyfta mina ögon, vill Du nu förlåta mig?. Du vill gå!s sade Hester lugnt, då han mötte hennes blick. Då beslutet en gång var taget, spred en stråle af underbar glädje sitt flyktiga sken öfver oron i Dimmesdales bröst, Det var den lifvande verkan, som en ur sitt eget bjertas fängelse undsluppen fööge erfar vid inandändet af den vilda, fria atmösferen i en oförsopad, okristnad, laglös region, Hans ande höjde sig liksom med ett språng och vann en närmare utsigt af himlen än förut under allt det elände, i hvilket han krälat på jorden. Djupt religiöst som prestens temperament var, låg det till och med -en anstrykning af innerlig andakt i denna hans hänryckning. Känner jag åter glädjeln ropade hän, undrande öfver sig sjelf. Jag trodde att fröet dertill redan var utdödt hos mig! O Hester, du är min goda engel! Jag kastade mig ned på dessa löf, sjuk, syndbefläckad och sorgbelastad, och nu tycks det mig som vore jag