med stränghet skulle se henne i ögonen. Hela verlden hade visat henne en sträng uppsyn, — i sju långa år hade den med stränghet betraktat denna ensamma qvinna, — och hon hade fördragit allt, och icke en enda gång vändt bort sin sorgsna, ståndaktiga blick. Äfven himlen hade vredgats på henne, och hon hade icke dött. Men denna bleka, svaga, syndiga, af sorg betagna mannens vrede, var hvad Hester icke kunde lida, och ändoek lefva! Vill du ännu förlåta mig? upprepade hon alltjemt. Vill du upphöra att vredgas? Vill du förlåta ? Jag förlåter dig, Hesters, svarade presten slutligen med en djup röst, från en afgrund af smärta, men icke af vrede. Jag förlåter dig nu frivilligt. Må Gud förlåta oss båda! Vi, Hester, äro icke de värsta syndare i verlden. : Det är en värre än sjelfva den syndbefläckade presten! Den gamle mannens hämnd har varit svartare än min synd. Han har med kallt blod skändat ett menniskohjertas helgedom; Du och jag, Hester, gjorde aldrig det!s Aldrig, aldrig!. hviskade hon. ,Vår kärlek hade en helgelse i sig sjelf. Vi kände det så. Vi sade det till hvarandra! Har du förgätit det?s Tyst, Hester!, sade Arthur Dimmesdale, ; det Han steg upp från marken. Nej,jag har icke förgätit det! De satte sig ned bredvid hvarandra och hand i hand på det nedfallna trädets mossigs stam. Lifvet hade aldrig bragt dem en dyIstrare timma än denna; den var målet til Ihvilket deras allt mörkare cch mörkare stig .I hade ledt dem — och dock egde den ett be;hag, som lät dem förlänga den och önska sig ;jatt kunna förlänga den från det ena ögon) blicket till det andra. Skogen rundtomkring dem var mörk och träden knakade för vinIden. Grenarne skakades häftigt öfver deras hufvuden, under det att det ena åldriga, vördInadsbjudande trädet bedröfvadt suckade til det andra, liksom ville det berätta det parets sorgliga historia som satt derunder, eller lik. som det tvangs att förebåda en annalkande olycka. Och likväl dröjde de. Hur ryslig föreföl rlej skogsvägen som ledde till kolonien, de ;Hester Prynne åter måste påtoga sig bördar