Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 1

Efter en stund fästade presten sina ögor på Hester Prynne. Hestero, sade han, har du funnit lugn?; Hon log sorgligt och såg ned på sitt bröst Har du det?, frågade hon. Nej! — intet annat än förtviflan ! svarade han. Hvad annat kunde jag vänta, sådar som jag är, och med ett sådant lif som mitt? Vore jag en atbeist — en menniska utar samvete, eller en rå, djurisk usling — skulle jag kanske längesedan funnit lugn. Ja, jag skulle aldrig förlorat det! Men som det m förbåller sig med min själ, så bafva alla de gode anlag, hvilka ursprungligen funnes hos mig ja, till och med de herrligaste af Guds gåfvoi blifvit verktyg för ett andligt qval. Hester. jag är outsägligt olycklig I Menniskorna vörda dig, sade Hester, och helt visst verkar du mycket godt bland dem! Skänker detta dig ingen tröst? Det gör mig olyckligare, Hester! — endas ännu mera olycklig! svarade presten med et bittert leende. Hvad det goda beträffar, som jag tycks verka, så har jag ingen tro derpå. Det kan icke vara annat än en villa. Hvad kan en förlorad själ, lik min, göra för andrs själars återlösning? — eller en befläckad sjä för deras helgelse? Och hvad menniskornar vördnad beträffar, så önskar jag att den förvandlade sig i hat och förakt. Kan du anse det för en tröst Hester, när jag måste stå på predikstolen och möta så mångas ögon, som alla äro riktade på mitt anlete, liksom himlens ljus skulle derifrån framstråla — när jag måste ge min hjord hungrande lyssna efter sanningens ord, liksom om en tunga omedelbariigen berörd af den Heliga Anda talade til dem? Och då blicka de in i mitt inre och der se de den svarta verklighet, som de sö mycket dyrka. Jag har i mitt bjertas bitterhet och ångest skrattat åt motsatsen af hvad jsg synes och hvad jag verkligen är? Och satan skrattade äfven!Du gör dig sjelf orätt härin, sade Hester ömt. Du har djupt och bittert ångrat dig. Din synd tillhör längesedan förflutna dagar,