Aftonbladet – 18 januari 1853, sida 2

— ———— K—V.CPN—— — — — —— IT 7 Gå nu barn, och du skall en annan gång å plåga mig så mycket du vill,, ropade Heter Prynne; men gå icke för långt — icke ängre än att du kan höra bäckens sorl. Barnet sprang sjungande derifrån, följande väckens lopp under bemödande att blanda några gladare toner med dess melankoliska jud; men. den lilla bäcken ville icke låta trösta sig, utan fortfor alltjemnt att berätta sin obegripliga hemlighet -om någon högst belröflig händelse som tilldragit sig, — eller utt klagande profetera om nägonting, som ännu skulle hända inom gränserna af denna remska skog. : Perla, som hade nog af skugs sor i sitt eget lif, afbröt derföre all. vidare förtrolighet med denna klagande bäck och bes synte plocka violer och. hvitsippor och några skarlakansröda blommor, som; hon fann meljan springorna i de höga bergsklipporna. Då älfbarnet aflägsnat sig, trädde Hester Prynne ett eller två steg närmare vägen som ledde genom skogen, men höll sig ännu uns der. trädens skugga. Hon såg presten gå sångstigen fram, helt och hållet ensam och stödd mot en käpp, som han skurit vid vär gen. Han såg svag. och förstörd ut och förrådde i sin min en: kraftlöshet och modfälldhet, som hon aldrig förr märkt hos honom på hans spatserfärder nära.-omkring staden, aller der han kunde tro gig blottställd för att blifva sedd. Här var han, en förfärlig syn, här i skogens djupa. ensamhet, hvilken i och för sig var en. hård. pröfning. för själen. I hans gång rådde en. liknöjdhet, som om han cke såg något skäl för att taga ett endasteg vidare, eller ens kände någon önskan att göra det, men skulle, varit lycklig om han kunnat olifva glad öfver någonting, att kasta sig ned vid rötterna af närmaste träd och ligga der rörlig. för alltide De, susande lötven måtte serna falla öfver honom och marken gå. små. ningom höjas och bilda sig till en liten kulle över honom, lika godt. om han ännu egde if eller ej. Döden var ett. alltför bestämdt öremål för att önskas eller fruktas. För Hesters ögon företedde mr Dimmesdale ngen symptom af ett lifligt och bestämdt lilande, med undantag af hvad lilla Perla hale anmärkt, att han höll handen på sitt hjerta, (Forts, följer.)