Aftonbladet – 18 januari 1853, sida 1

icke måste fråga. Hvad vet jag om prestens hjerta? Och hvad skarlakansbokstafven beträffar så bär jag den för den granna guldtrådens -skull., Under alla de sistförflutna sju åren hade Hester Prynne aldrig förr varit osann mot detta tecken på hennes bröst. Måhända var det talismanen af en sträng och allvarlig, men likväl skyddande ande, som öfvergat henne nu, hksom: om han såge att, trots hans noggrapna vakt! öfver hennes bjerta, något nytt ondt smugit sig dit in eller ett gammalt aldrig blifvit utdrifvet, Från lilla Perlasg anlete försvann snart det allvarsamma uttrycket, Men barnet ville icke låta frågan falla. Två eller tre gånger på hemvägen med sin mor och lika ofta under deras attonmåltid och under det Perla lades till sängs af Hester och ännu sedan hon tycktes nästan insomnad blickade hon upp, med skadeglädje lysande i sina svarta ögon, och frågade: Mamma, hvad betyder den skarlakansröda bokstafven?n Och morgonen derpå var det första tecknet af hennes uppvaknande att. höja upp sitt lilla hufvud ifrån kudden och göra den andra frågan, som hon på ett så oförklarligt sätt satt i förbindelse med sina forskningar angående skarakansbokstafven. Mamma! — Mamma! — Hvarför håller resten banden på sitt bjerta? Håll mun på dig, stygga barn! svarade rennes mor med en häftighet, som hon aldrig örr hade tillåtit sig. Plåga mig icke, eller ag stänger in dig i den mözka skrubben! XVI. EN SPATSERFÄRD i SKOGEN. Hester Prynne blef trogen sitt beslut att, ivilken smärta eller fara än kunde blifva följlen deraf, upptäcka för rar Dimmesdale den! nannens sånna karakter som insmugit sig i lans förtroende. Under flera dagar sökte hon! emellertid efter eit tillfälle att möta honom på ågon af hans enkanima, åt tänkandet egriade