Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 3

tet. Det är vårt öde! Låt den svarta blom; man blomma som hon vill! Gå nu din väg. och gör som dig behagar med den der man: nen. Han vinkade åt henne med handen, ock återtog sin sysselsättning att samla örter. xVv. Hester och Perla. Så tog Roger Chillingworth — den gamle mannen med ett ansigte som spökade i menniskors minne längre än de önskade — afsked af Hester Prynne, och gick bort lutande mot marken. Han plockade här och d:r en ört, eller gräfde upp någon planta, och: lade dem i sin korg. Hans gråa skägg nästan vidrörde marken, under det han vidare fram. kröp. Hester såg efter honom för en liten stund med en halt fantastisk nyfikenhet, för att se om icke det späda vårgräset skulle förtorka under honom och visa spåren af hans vacklande: fotsteg, bruna och förbrända, på dess leende gräsmatta. Hon undrade hvad örter det kunde vara som den gamle mannen så flitigt samlade. Skulle ieke jorden, genom sympati med hans blickar dlifvad till ett ondt uppsåt, helsa honom med giftiga, hittills okända växter som skulle uppspira under hans händer? — Eller skulle hon nöja sig med att hvarje helsosam ört förvandlade sig vid hans beröring till någonting förderfligt och dödande? Skulle väl solen, som sken si tlart öfver allt annat, äfven verkligen låta sina strålar falla på honom? Eller rörde sig, så m det snarare tycktes, en cirkel af olycksbä lande skuggor omkring hans fula gestalt, och följde honom -hvarhelst han vände sig? Och hvarthän gick han nu? Skulle han ej plötsligen sjunka ned i jorden och lemna efter sig en naken ,förbränd fläck, hyarpå i