Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 3

i uppdrag att utreda denna fråga. UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn d. 9 Jan. 1853. Julen är nu öfverstånden med dess julträd och andra herrligheter, och politiken såväl som allt annat kommer åter i sina gamla fogningar. I Köpenhamn har julen släpat sig något sömnigt fram; ty det händer vid jultiden, liksom under högsommaren: hvar och en, som på något sätt kan göra sig fri, lemnar då Köpenhamn och beger sig ut på landet, för att besöka slägtingar och vänner, hvilka icke såsom de infödda i Köpenhamn fira julen med tåvatten och estetik, utan på gammaldags vis. Jag har följt exemplet, och detta är orsaken hvarföre jag icke på någon tid låtit höra utaf mig. Aret 1853 skall utan tvifvel blifva af stor betydelse i Danmarks utvecklingshistoria; ty under detta år skola vi för allvar visa, om vi, i erkännandet af den unga frihetens välsignelse, förmå att på allvar hålla stånd emot reaktionen. Krisen kan icke längre uteblifva. I den politiska luften, som länge varit qvalmig, har efterhand samlat sig ett hotande åskväder, som måste bryta löst. Det har efterhand blifvit klart för de flesta af frihetens vänner att med beskedlig eftergifvenhet, genom fromt uttalande af önskningar och förhoppningar ingenting kan uträttas. Ministeren, det måste man erkänna, har en bestämd vilja, och för att motväga denna måste folket energiskt uttala sin vilja. Fortfar folkrepresentationen att gifva efter af fruktan för att möjligen sätta allt på spel, så förlorar den efterhand sitt anseende hos den stora allmänheten, och då gå vi efterhand det tillstånd till mötes, som är det bedröfligaste af alla, absolutismen under konstitutionella former. Riksdagen måste alltså komma ut från den väg, på hvilken den genom misstag och olyckliga omständigheter blifvit inledd... Men man kan icke neka att många svårigheter i detta afseende möta. Den svenska allmänheten känner den underliga allians som blifvit afslutad mellan ministerens anhängare och Bondevännernav, hvarigenom det lyckats ministeren att i alla de yttre frågorna erhålla -väl icke mejoritet, men en imponerande minoritet, i afseende på hvilken det nationella partiet måste uppbjuda alla sina krafter för att förhindra att den icke sår öfver till majoritet. Och inom sjelfva det nationella partiet finnas många stridiga intressen som göra sig gällande. Der finnas icke å af våra talentfullaste politiske män, men dessa äro icke i stånd att arbeta fördomsfritt eller med fria händer, ty en del af dem äro ministerkandidater; äregirigheten gör sig gällande, så att de önska temporisera, för att på en gång kunna ernå tvenne syftemål: genomförandet af deras politiska principer och förvärfvandet af ministerportföljerna. Till dessa nöra Hall, kanske Knuth, men först och främst Monrad, den talentfullaste ledamot af riksdasen, men af nyss anförda skäl en af de opåitligaste. Huruvida vi hafva rätt eller ej i letta hänseendskall snart visa sig; ty ibörjan afdenna vecka skall en af de saker föcekomma, på hvilkas afgörande ministeren ägger synnerlig vigt, nemligen tredje behandingen af lagen om tullgränsens förläggande ill Elben. Man erinrar gig det nederlag, som ninisteren led vid den andra behandlingen af lenna fråga. Nu beror det på att visa sig ast, såväl för sakens egen vigt, som för att visa, att riksdagen icke bäfvar för grefve Sponaecks hotelse, att ministeren skall använda varje grundlagsenligt medel för att genomIrifva sina åsigter om tullsaken, hvilket han sedermera i ett privat yttrande öfversatt så, att han vill skicka riksdagen hem, om icke len lystrars. Man kan emellertid vara lugn. Jen lille grefve Sponneck begagnar alltid stora ord, och i alla händelser kan han väl nart förändra sin åsigt i detta, som han gjort så många andra fall. Hvad litteraturen angår, så har den vid årskiftet blifvit riktad med en hel syndaflod af vöcker och småskrifter, bland hvilka dock areten för barn och barnsliga själar intaga förrämsta platsen. Största delen har redan drunkat i Letheströmmen; men något återstår dock lltid, som kan göra anspråk på ett varaktisare intresse. Andersen har utgifvit ett nytt väfte ,Historier,. Chr. Winter har oaktadt ina 56 år utgifvit några lyriska dikter, som räl icke i friskhet kunna täfla med hvad han sin ungdomsålder producerade, men dock visa att författaren är pessimist, då han iföetalet säger, att ban är matt, att han är utkrifven. — Paludan-Millers dikt Lufiskippeen og Atheisten har naturligtvis ådragit sig ippmärksamhet. Den har framkallat en pinam känsla, ty ingen kan efter läsningen af lehsamma neka, att Paludan-Miller gått bakåt å sin diktarebana. Det är mot nutidens friänkeri författaren i denna dikt drager i fält, nen han utförer sitt värf såsom trons riddare aycket klent, så att verkligen alla estetiseande teologer borde underskrifva en missroende adress till hr Paludan Miller. Äfven let formella i dikten är temligen skralt; man räffar der ofta en cynism, som gör ett obeagligt intryck. I alla händelser kan denna likt, som synes vara författad under presterkapets auspicier, anses misslyckad, och det ramkallar som sagdt en pinsam känsla att se Adam Homoss skald så vanslägtas från — SE fdr mt 4 LAN