Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 3

Må hvarje man darra för att viona en qvin: nas hand, såvida han ej jemte den vinne hennes hjertas varmaste tillgifvenhet! Annars må. det blifva hans, liksom Roger Chilling. worths sorgliga lott att, då en mäktigare Se röring än hans väckt alla hennes hjertas kän. slor till lif, det blir lagdt honom till last äfven den stilla belåtenhet, den marmorbildglycka, hvilken han bjudit henne i stället för den varma verkligheten. Men Hester borde kiogesedan upphört med denna orättvisa. Hvad betydde väl detta? Hade sju långa år, under bördan af skarlakansbokstafyen, pålagt henne så mycket: elände och icke verkat någon åner? E De rörelser som väcktes under denna tidrymd, medan hon stod seende efter gamle Roger GChillingworths hopkrumpna gestalt, kastade en dunkel dager öfver Hesters själstillstånd och uppenbarade för henne mycket som Bon Anna kanske icke hade erkänt för sig sjelf. Då han gått bort kallade hon sitt barn tillbakas. . Perla, lilla Perla! hvar är du? Perla, hvars lifliga sinne aldrig nedslogs, hade icke varit i förlägenhet om en nöjsam sysselsättning under det hennes mor samtalade med örtsamlaren. I början, såsom redan är omnämndt, hade hon lekt med sin egen bild i vattnet, i det hon vinkat till gig den lilla skuggbilden och, då denne vägrade dertill, sökt sig sjelf en väg i dess sfer af okänbar jord och önpphinnelig himmel. Snart likväl finnande att antingen hon sjelf eller bilden icke var verklig, vände hon sig till ett bättre tidsfördrif. Hon gjorde små båtar af björknäfver och lastade dem med snäckskal samt sände ut flera laddningar på det mäktiga djupet än någon handlande i Nya England; men största delen deraf led skeppsbrott