Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 2

rågade Roger Chillingworth igen. rJag sä-; ser dig, Hester Prynne, att den rikaste belöning som någonsin en läkare skördat af en; monark skulle icke kunnat gälda all den möda och omsorg, som jag slösat på denna eländiga prest. Utan min bjelp skulle hans lif redan inom de första två åren efter hans och ditt brott förtärts af qval. Ty, Hester, hans själ eger icke den styrka som din bar, hviiken upprätthållit .dig under en börda, sådan som den skarlakansröda bokstafven. Ack, jag kunde uppenbara en skön hemlighet! Men nog! Allt hvad konsten förmår har jag uttömt på henom. Att han ännu andas och släpar sig fram på jorden, derför har han mig att tackal! Bättre om han dött med ens! sade Hester Prynne. Ja, qvinna, du säger sannt!s ropade gamla Roger Chillingworth, i det han lät sitt hjertas dunkla eld flaroma upp i sina ögon. Bättre om han dött med ens! Aldrig led en dödlig hvad denna menniska lidit. Och allt, allt inför sin värsta fiendes ögon. Han har haf: en herolig aning om mig. Han har känt ett visst inflytande, som likt en förbannelse städse hvilat öfver honom, Han kände, medelst något andligt sinne — ty aldrig skapades en så fnkänslig varelse som denne, — han kände, att icke en vänlig hand rörde vid hans hjertas strängar, och att ett öga uppmärksamt genorskådade honom, hvilket sökte endast ondt och fann det. Men han visste ej att denna hand och detta öga voro mina. Med den vantro som tillhör hans stånd, inbillade han sig vara i en djefvuls våld, som med förskräckliga drömmar, förtviflade tankar, samvetets pina, och misströstan om nåden skulle marItera honom, såsom till försmak af hvad som väntar hononma på andra sidan grafven. Mep det var den beständiga skuggan af min nör