Aftonbladet – 15 januari 1853, sida 2

farenhet. Om hon är idel ömhet skall hon dö. Om hon öfverlefver den skall antingen ömheten blifva tillintetgjord hos henne eller — och utseendet blir i båda fallen detsamma — så djupt begrafven i hennes hjerta, att den aldrig mer kan uppenbara sig. Den sednare teorien är kanske den sannaste. Dock kan hon, som en gång varit qvinna, blifva det återigen i hvarje ögonblick, om blott den framstår som med magisk kraft kan verka förvandlingen. Vi få se om Hester Prynne någonsin framdeles blef så förvandlad. Mycket af det marmorkalla intryck, som Hesters väsen ingaf, kunde tillskrifvas den omständigheten, att hennes lif till en stor del vändt sig från passion och känsla till tanka. Ensam i verlden — ensam i hvarje förhållande till samfundslifvet, och med sin lilla Perla att leda och beskydda — ensam , och utan hopp att kunna förbättra sin ställning, äfven om hon ej försmått att anse det önskvärdt — kastade hon bort de lösa delarne af en splittrad kedja. Verldens lag var Ingen lag för henne. Det var en tidsälder under hvilken det menskliga förståndet, nyligen emanciperadt, hade tagit en lifligare och vidsträcktare flygt än under flera hundrade år förut. Män af g ärdet bade kullkastat troner och riken. Män, ännu tapprare än dessa, hade omstörtat — icke i verkligheten, men inom teoriens sfer, hvilken var deras egentliga hemland — hela den gamla vantrons system; med hvilken en stor del af gamla grundsatser sammanbängde. Hester Prynne hade insupit denna anda. Hon hade antagit en frihet i tänkesätt som på den tiden Vär temligen allmän på andra gidan Atlantiska hafvet, men hvilken af våra förfäder, om de känt den, skulle ansetts för ett förfärligare brott än det som var betecknadt med skarlakansbokstafven. I sin ensamma hydda vid sjökusten hemsökteg hon af tankar, som icke vågade närma sig till någon annan boning i Nya England: skugglika gäster, som skulle för deras mottagarinna varit så farliga som onda demoner, om man kunde sett dem: endast så mycket som klappa på hennes dörr. (Forts.)