Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 2

jälasörjare och hade gjort honom ett tempel sitt unga, oskuldsfulla bröst, hvilket de nu brådskan och förvirringen knappast gåfvo ig tid att betäcka med en halsduk. Med ett ord, alla stadens invånare skulle komma stapplande öfver sina trösklar och vända sina förvånade och förskräckta ansigten åt scharotten. Och hvem skulle de väl der blifva varse, med morgonrodnans sken på sin pana? Hvem annat än den vördige Arthur Dimmesdale halft ihbjelfrusen, öfverhöljd af blygsel och stående på samma plats der Hester Prynne stått. Utom sig af denna hemska, förfärliga målning, utbrast presten ovilkorligen och til sin egen oändliga förskräckelse i ett långt och högljudt skratt. Detta blef ögonblickligen besvaradt af ett lätt, eteriskt, barnsligt skratt, i hvilket han med en inre bäfvan — han visste ej sjelf om den kom af en häftig smärta eller glädje — igenkände lilla Perlas öst. Perla! lilla Perla! ropade han, efter en stunds tystnad; och derpå med saktare röst: ,Hester! Hester Prynne! är du der? Ja, det är Hester Prynnelv svarade hon, i en bestört tor, under det presten hörde hennes steg närma sig, — Det är jag med min lilla Perla.n ;Hvarifrån kommer du, Hester?, frågade presten. Hvad förde dig bit? Jag har vakat vid en dödsbäddp, svarade Hester; vid guvernör Winthrops dödsbädd, och jag skall göra en svepning åt honom, och ämnar mig derföre nu hem. Kom hit upp, Hester, du och din lilia PerJan, sade mr Dimmesdale. Ni båda hafven varit här förut, men jag var icke med er, Kommen ännu en gång hitupp, och vi skola stå alla tre hör tillsammans!, — Tigande steg Hester uppför trapporna och stod på platformen, häl!snde lilla Periaihanden. Presten kände eficr barnets andra hand, och tog denisin. I det ögonblick han gjorde detta, tycktes det honom som om ett nyt lif, ett annat lif än hans forsat likt en vild