Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 1

nade och greto, under det djefiar fröjdade sig med hånskratt. Han hade blifvit drifven hit af det tryckande samvetsagg som förföljde honom öfverallt och hvars syster och närmaste följeslagarinna var den feghet hvilken med sina darrande händer alltid drog honom tillbaka, just då det förra drifvit honom till heslutet af en irpor bekännelse. Arme, olycklige man! Hvad rätt hade en sådan svaghet och villrådighet som hans att belasta sig med brott? Broit är endast för de jernnervade, i hvilkas val det står att antingen uthärda det eller, om det trycker dem för hårdt, till ett godt ändamål använda sin vilda, djerfva kraft, och med ens kasta bördan af sig! Men denne svage, känsligaste af alla varelser, kunde icke någotdere, och fortfor likväl alltjemnt att göra det ena eller det andra, och derigenom i en oupplöslig knut sammanfläta qvalen af en himmelskriande synd med en fäfing ånger. Och under det nu mr Dimmesdale stod på detta sätt i skenbar botgörelse på schavotten, öfverväldigades hans själ af en sådan fasa, som om hela universum riktade sin blick på ett skarlakansrödt märke på hans nakna bröst, just öfver hans hjerta. På detta ställe var också verkligen och hade redan länge varit den gnagande och giftiga tanden af verkligt lidande. Ovilkorligen, utan minsta bemödande eller förmåga att afhålla sig derifrån, uppgaf han ett högt skri, ett skri som genjjudande trängde genom natten och återskallade från hus till hus och från aflägsna kullar till kullar, liksom om ett sällskap af djeflar, upptäckande, så mycken ve och fasa i detta skri, gjort det till en lekboll, hvilken de mellan sig slungade fram och tillbaka. Det är gjordt!s mumlade presten, betäckande sitt ansigte med händerna. Hela staden skall vakna och strömma hit, och finna mig här.: Men det skedde ej så. Detta skri hade sanske ljudat med större kraft i hans egna förskrämda öron än det verkligen egde. StaJen vaknade ej, eller om några sgofvande