Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 3

hyst-så mycken vördnad och förtroende, jag är idel besmittelse och lögn! Meör än en gång hade mr Ditamesdale bestigit predikstolen med den föresats att icke gå ned.för dess trappsteg förrän han uttalat dylika ord... Mer än en gång hade han hostat för att göra sin röst klarare och dragit in den långa, djupas darrandeandad,; bvilkehy då den vände tillbaka, skulle komma belastad meå hans rjäls svarta hemlighet, Mer än en gång — nej, mer än hundrade gånger — hade han verkligen-talat..Talat!. Men huru ?. Han hade sagt sina åbörare-ätt han var-alltigenom ond, den nedrigaste bland de nedrigaj den värste bland syndare, en afsky, et varelse af otänkbar brottslighet, och att det enda underbara var att.de icke framför sina ögon -sågo hans eländiga -kropp sammanfalla till intet för den Allsmäktiges förtärande vrede! Kunde det gifvas ett tydligare språk än detta? Borde icke folket stiga upp från sina bänkar och genom en-samföld ingifvelse rycka honom ned från predikstolen, hvilken harvskändade? Nej, icke så I Folket -hörde-allt-detta och högaktade honom endast desto mera. De anade föga hvilken förskräcklig mening låg på djupet af dessa sjelffördömande ord. Den gudfruktigemannen!, sade-de emellan sig; den helige på jorden! Ack,-om han ser gå mycken synd i sin egeny rena själ, hvilken förfärlig syn skulle han då icke finna hos dig eller mig ! Presten visste väl — en skarpsyöt, men ångerfull: skrymtare. gom han var — i hvilket ljus hans -i -ållmänhet-uttryekta -syndabekännelse skulle betraktas: Han hade sökt dåra sig sjelf genom ett syndigt sarmwetes bekännelse, men han hade derigenom icke vuns nitannat än en ny synd och erkännandet af sin egen vanära, utan att njuta den ögonblickliga trösten af ett sjelfbedrägeri, Han hade talat fullkomlig sanning, ock förvandrat den till den fullkomligaste lögn. Och Bikväl, enligt sin natur, älskade han sanningen och hatade lögnen, mer-än någon-annan.. Derföre hatade han framförallt annat sitt eget-eländiga sjelf! (Forts.)