Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 2

dale, sjukdomen är af en egen beskaffenhet, den är icke så mycket i sig sjelf, ej heller i sina yttre kännetecken, — åtminstone så vidt som symptomerna visat sig för mina ögon. Efter att dagligen hafva sett er, min bästa herre, och i hela långa månader gifvit akt på minsta tecken i ert yttre, skulle jag kanske döma er att vara en ganska sjuk man, likväl icke så sjuk, att icke en skicklig och uppmärksam läkare skulle kunna hoppas attåterställa er. Men — jag vet ej hvad jag skall säga — sjukdomen tycks mig bekant, och likväl känner jag den ej.o j Ni talar i gåtor, min lärde herren, sade den bleka presten, seende åt sidan ut genom fönstret. Nå, jag vill då tala tydligare, fortfor läkaren, och jag ber er om förlåtelse, — om det så skulle behöfvag — för denna nödvändiga tydlighet i mitt tal. Tillåt mig fråga — såsom er vän — såsom en hvilken näst Försynen har ert lif och ert fysiska väl i sin vård — har ni öppet och uppriktigt lagti dagen för mig alla yttringarne af detta lidande? Huru kan ni tvifla derpå?, frågade presten Det vore ju en barnslig dårskap att kallas läkaren och dölja det sår hvaraf man led? Ni vill alltså sögå mig, att jag vet allt sade Roger Chillingworth långsamt, i det har fästade en klar; genomträngande och pröt vande blick på prestens anletsdrag. Nåväl det må så vara! Men läkaren, för hvilken en dast . det yttre och fysiska lidandet äl uppenbaradt, känner oftast blott hälften af de onda som -han är kallad för att. bota. Er sjukdom hvilken vi anse helt och hållet kropps: lig, kan: slutligen vara endast symptomet a något djupare själslidande, Jag ber-er änn en gång om förlåtelse, min bästa herre, om mina ord skulle ega någon skugga af föro lämpning; men ni är, af alla rmenniskor son jag lärt känna, den hos hvilken kroppen ä Inärmast och innerligast förenad med den själ Ihvars verktyg den är. Då behöfver jag icke fråga vidare, sad presten temligen hastigt stigande upp frå