Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 2

alltid hade betäckt det, till och med för läkarens öga. Då i sanning ryste m:r Dimmesdale och rörde sig sakta. Efter en kort paus vände läkaren sig bort; — men med hvilken vild blick af förundran, slädje och fasa! Men hvilken ryslig förtjusning, som tycktes alltför mäktig för att endast uttryckas genom ögon och anletsdrag — och derföre frambröt genom hela hans afskyvärda gestalt, och till och med upproriskt gaf sig tillkänna genom de excentriska rörelser, med hvilka han höjde händerna mot taket och stampade med fötterna i golfvet! Hade en menniska sett gamle Roger Chillingworth i detta ögonblick af hänryckning, så hade han icke behöft fråga huru Satan visar sin glädje, då en dyrbar menniskosjäl är förlorad för himlen och vunnen för hans rike. Men hvad som utmärkte Roger Chillingworths glädje från Satans, var uttrycket af förundran ! XI. DET INRE AF ETT HJERTA. Efter sednast beskrifna tilldragelse antog umgänget mellan presten och läkaren, ehuru det till det yttre tycktes vara detsamma, likväl-en helt annan kårakter än förut. Roger Chillingworth såg nu i andanom en tillräckligt klar stig framför sig, fastän den just icke alldeles var den som han sjelf utstakat. Lugn, saktmödig, passionfri, såsom ban tycktes vara, rådde det likväl, som vi frukta, hos denna gamla man ett stilla djup af hat, hittills doldt, men nu lefvande, hvilket förledde honom att upptänka en djupare bämnd än någon dödlig någonsin utöfvat mot en fiende. Han ville göra sig till hans enda förtrogna vän, åt hvilken han skulle anförtro sin fruktan, sina samvetsagg, sina innerliga qval, sin overksamma ånger och sina alltid äterkommande, förgäfves tillbakastötta, syndiga tankar! All sin skuldbelastade själs sorg förborgad för verlden, hvars stora. hjerta kanske beklagat och förlåtit honom, skulle han uppenbara —