Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 2

förundrade sig verkligen öfver den hetta, mec hvilken han tillbakastött den vänlige gamlt mannen, då han endast meddelade honom sina råd, som det var hans pligt att gifva ock om hvilka han, .m:r Dimmesdale, sjelf uttryckligen .bedt honom. Med dessa ångerfulla känslor förlorade han ingen tid attuppriktigt bedja sin vän om förlätelse och om fortsättning af den vård, hvilken han, om den också icke kunnat återskänka honom hans fullkomliga helsay likväl efter all sannolikhe hade att tacka för förlängandet af sin svaga existens ända till denna stund. Roger Chillingworth var gerna beredvillig dertill, och fortfor medsin läkareuppsigt öfver presten, görande sitt bästa för honom, men alltid, vid slutet af ett läkarebesök, lemnande sin patients rum brydd och med ett hemlighetsfullt leende på sina läppar. Detta uttryck visade sig ej i m:r Dimmesdales närvaro; men up. penbarade sig tydligt så snart läkaren stigi öfver tröskeln. En sällsam händelsels mumlade han. Jag måste nödvändigt se djupare in deri. En underlig sympati mellan själ och kropp! Och vore det också endast för vetenskapens skull. så måste jag i grund undersöka denna sakb Det hände icke långt efter den nyss omnämnda scenen, att m:r Dimmesdale en eftermiddag helt ofrivilligt föll ien djup sömn. sittande i sin länstol, med en stor boki svar band liggande på ett bord framför sig. De måtte varit ett serdelesförtjenstfullt verk a litteraturens sömngifvande skola. Denna dju pa, dvallika sömn, hvari presten försjunkit var så mycket mera anmärkningsvärd, 8OK han var en af dessa menniskor, hvilkas sömr vanligtvis är så lätt,-så orolig, så hastigt för jagad, som en-liten fågel från grenen. Lik väl hade hans själ nu dragit sig tillbaka si ovanligt långt från den yttre verlden, att har ej rörde sig i sin stol, då gamle Roger Chil lingworth, utan någon synnerlig försigtighet trädde in i rummet. Läkaren gick rakt fran emot sin patient, lade banden på hans brös leoh drog åt sidan kläderna, hvilka hittill