Aftonbladet – 11 januari 1853, sida 2

med fulheten; äfven obeqvämheten är alltför stor, då man kommer med de mycket anlitade båtarne från Skeppsholmen till den midtöfver liggande landningsplatsen: samt skall öfver ojemna klippspetsar och en illa arrangerad brädbeläggning sträfva uppåt den branta, smala och högst otrefliga uppgången, som leder till den vackra lustparken. Några af hufvudstadens invånare ha begärt att vi på anmärkta förhållande måtte fästa vederbörandes uppmärksamhet, och vi hafva desto hellre velat villfara en sådan begäran, som säkerligen större deien af hutfvudstadens befolkning instämmer i den önskan, att någon förbättring här borde beredas. I afseende på sättet för en sådan förbättring inskränka vi oss till att yttra den mening, att det troligen blefve bäst om landningsplatsen midt emot Skeppsholmen, med sin däliga uppgång, kunde helt och hållet öfvergifvas samt i stället ett mera rymligt, beqvämt och vackert landningsställe beredas gemensamt för Skeppsholmsoch öfrige båtarne från Skeppsbron, Stadsgården m. fl. ställen. Der borde väl äfven göras plats för ångbåtarne som gå till Djurgården, så att de icke, såsom förliden sommar var förhållandet, måste gå ända bort mot Franska värdshuset för att kunna landsätta sina passagerare, hvaraf möjligtvis många ämnade sig åt den vestra delen af Djurgården, oaktadt de måst landsättas vid den östra, i brist på lämpligare landningsstölle. — I Stockholms Dagblad för i dag finna vi nedanstående, som vi anse äfven kunna intressera våra läsare att inhemta: Till utgifoaren af Stockholms Dagblad! Ödmjukligen anhäller undertecknad om införandei tit. tidning af efterföljande förklaring: Gärg efter annan bar en här i staden utkommande större tidning nedläåtit sig till insinuationer mot Postoch Inrikes Tidningar af ett särdeles förnärmande slag, rörande förmenta biafsigter med sistnämnde tidnings uppträdande mot den förra i nägra artiklar om den sociala frågan, och i dag oförbehällsamt utsagt att detta uppträdande härleder sig at en oöfvervinnelig böjelse att beröfva Svenska Tidningen förtroendet hos allmänheten under denna för tidningar kritiska ärstids, eller med andra ord: att Posttidningens artiklar tillkommit för att skada Svenska Tidningens afsättning. Dä Posttidningens ställning förbjuder en dylik täflan, och detta blad icke förut gjort sig för dylika oarter kändt, kunde dess utgifvare hafva skäl till sin förmodan att vara betryggad mot förebråelser i denna riktning, frän sädane tidningar, som icke kunna anses tillhöra skandalpressen. Atminstone föreställde han sig visst icke, då Posttidningen den 4 December 1851 helsade den nya Svenska Tidningen välkommen och lyckönskade gamla Allehanda att ha fallit i så sgoda och aktade händer, att han, tretton månader sednare, skulle behöfva att emot den uppträda till ett sjelfförsvar af denna art. Men då han icke desto mindre ser dessa förebräelser af Svenska Tidningen upprepade gänger förnyas oeh icke har utsigt att i dennas egna spalter få ett svar infördt, finner han sig nödsakad att hos en annan morgontidning i hufvudstaden söka plats för ett sädant. Om Posttidningen med sitt uppträdande i den sociala frägan hade afsett att vid nyss förflutna prenu merationstid skada Svenska Tidningens afsättning, sä hade den förra helt visst hvarken uppskjutit med artiklarne så längt in emot det gamla ärets slut, att de icke kunde hinna till landsorterna spridas, innan de flesta reqvisitionerna ä Svenska Tidningens nya årgång redan mäst vara derifrän afsända; ej heller uraktlåtit att till Svenska Tidningens läsare gratis kringsända de blad af Posttidningen, i hvilka dessa artiklar förekommo. Efter detta, som jag hoppas, tillräckligt öfvertygande svar, är intet vidare här att tillägga, än det, att den strid emot kommunismen, Posttidningen fört, säväl mot en af hr Georg Swederus 1847 utgifven bok, som emot hr Lindmans Allehanda 1848 och emot Svenska Tidningen Dagligt Allehanda 1852, kommer att fortgå så ofta det behöfves, och utan afsennde på de firmor, under hvilka lärorna försöka att göra sig behagliga och vinna insteg, samt utan afseende på de insinuationer, hvarmed kolleger kunna vilja försöka att bortblanda sakfrågan eller captivera sin publik. Stockholm den 10 Januari 1853. J. Carl Hellberg. Utgifvare af Postoch Inrikes Tidningar. seninsa—-——V 24