Aftonbladet – 11 januari 1853, sida 1

till detta ögonblick knappt en enda gång tyckts hafva vändt sina ögon. Tala du för mig! ropade hon. Du var min själasörjare och känner mig bättre än dessa män. Jag vill ej mista mitt barn, Tala för mig! Du känner — ty du har deltagande, som desse män sakna — du känner mitt hjertas inre, du känner en moders rättigheter och vet huru mycket starkare dessa äro då denna moder tet annat bar än sitt barn och skarlakausbokstafven! Kom ihåg det du! Jag vill icke förlora mitt barn! Kom ihåg def! Efter detta vilda och besynnerliga tilltal, hvilket förrådde, att Hester Prynnes belögens bet hade försatt henne i ett till vansinne nära gränsande tillstånd, framträdde genast den unge presten blek, och hållande handen på hjertat, hvilket var hans vana, då bans synnerligt retliga temperament blef mer än vanigt upprördt. Han såg nu mera sorgbunden och förtärd ut än då vi skildrade honom i scenen af Hesters offentliga vanära; och -— antingen det var en följd af hans vacklande nelsa eller af någon annan orsak — hang stora nörka ögon innefattade i sitt oroliga, melankoliska djup liksom en hel verld af smärta. Det ligger sanning i hvad hon säger, besynte han, med en mild, darrande och hkväl å kraftig stämma, att det stora rummet och len ihåliga rustningen genljödo deraf; rdet igger sanning i Hesters ord och i den känsla om uppfyller henne! Gud gaf henne barnet, ch gaf henne äfven en instinktlik kännedom m dess natur och behof, — båda, som det ycks, så underbara, — som ingen annan dödig kan ega. Och är det icke deesutom ett lags fruktansvärd helgd i förhållandet mellan lenna mor och detta barn?s Ja! — huru menar ni, bästa mr Dimmesale?, afbröt guvernören. Förklara det närDare, jag ber.n Det måste vara sån, återtog presten; ,ty, m vi icke vilja antaga detta, skulle vi då cke säga, att den himmelske fadren, alla vaelsers skapare, på visst sätt samtyckt till en yndig handling och upphäft skillnaden mel,