Aftonbladet – 11 januari 1853, sida 1

föregått i hans anletsdrag, huru mycket grymmare de voro och huru hans mörka hy tyck. tes blifvit ännu mörkare och hans gestal ännu mera vanskaplig sedan den tid då hor stått i ett närmare förhållande till honom. Hennes öga mötte hans för ett ögonblick. men hon blef straxt tvungen att rikta hel: sin uppmärksamhet på den scen som nu före. gick. Det är förskräckligt I utropade guvernören, långsamt återhemtande sig från den bestörtning i hvilken Perlas svar försatt Honom. Här är ett tre års gammalt barn, som icke kan säga hvem som skapat det. Utan tvifvel befinner det sig i ett lika mörker med afseende på sin själ, dess närvarande förder! och tillkommande öde. Mig tycks, minga herrar, att vi icke behöfva fråga vidare.n Hester fattade i Perla och drog henne med våld i sina armar, under det hon med ett nästan vildt uttryck vände sig emot den gamle puritanske embetsmannen. Ensam i verlden förskjuten af den och med denna enda skatt för att hålla hennes hjerta vid lif, kände hon att hon egde heliga rättigheter och var färdig att mot verlden försvara dem in i döden. Gud gaf mig detta barn! ropade hon. Han gaf mig det i ersättning för allt annat, som j hafven beröfvat mig. Hon är min lycka — och icke desto mindre mitt qveal! Perla uppehåller mig vid lifvet! Perla straffar mig äfven! Sen j ej, hon är skarlakansbokstafven, men i dess älskvärda skepnad, och derföre begåfvad med tusenfaldig förmåga att försona min synd. J skolen ej taga henne ifrån mig: förr vill jag dö.n Beklagansvärda qvinnals sade den icke känslolöse, gamle presten, det skall blifva väl sörjdt för barnet — långt bättre än hvad du kan göra.n Gud har anförtrott henne åt min omsorgn, svarade Hester Prynne, under det hon höjde sin röst nästan till skri. Jag vill icke afstå från henne., Och här, liksom af en hastig ingifvelse, vände hon sig till den unge presten, mr Dimmesdale, på hvilken hon ända