Aftonbladet – 10 januari 1853, sida 2

GERE skulle äfven i Nya Englands klimat kunna lifva naturaliserade, och vindrufvan möjligen Irifvas till mognad mot en solig trädgårdsmur. Den äldrige prestmannen, som hemtat sin näring från engelska kyrkans modersbröst, nade en medfödd smak för allt godt och ausenämt, och ehuru sträng han än måtte vara på predikstolen eller i sina straffpredikningar öfver sådana förseelser som Hester Prynneg, så hade den naturliga välvilja han visade i sitt enskilda lif tillvunnit honom en varmare illgifvenhet än som skänktes någon af hans låvarande embetsbröder. Bakom guvernören och m:r Wilson kommo tvenne andra gäster, af hvilka den ena var den aktade Arthur Dimmesdale, hvilker, såsom läsaren torde påminna sig, mot sin vilja öfvertagit en kort roll i skådespelet af Hester Prynnes vanära, och den andra, hans närmaste följeslagare, var den gamle Roger Chillingworth, en man med djupa medicinska kun. skaper, som för omkring två eller tre år sgedan bosatt sig i staden. Det sades att denne lärde man var den unga prestens både läkare och vän, samt att prestens helsa lidit på någon tid genom alltför trägen hängifvenhet åt sina presterliga pligter. Guvernören, gående före sina gäster, steg uppför en eller två trappor, slog upP de stora glasdörrarne till salen och befann sig tätt bredvid liila Perla. Skuggen af fönstergardinen föll öfver Hester Prynne och dolde henne till en del. Hvad är det här?., sade guvernören, med bestörtning seende på den lilla skarlakansröda figuren framför honom. Jag måste bekänna, att jag aldrig sett något dylikt alltsedan mina fifinglighetsdagar under gamle konung Jakobs ud, då jag ansåg det för en stor nåd att bevista en hofmaskerad! Der visade sig en het svärm af sådana små syner, hvilka vi bru kade kalla för lord Misrules barn. Men huru har en sädan liten gäst kommit i min sal?a (Forts.)