Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 2

bröst, och hoppa upp och ned, liksom en liten älfva, så snart hon träffat skarlakansbokstafven. Hesters första böjelse var att beäcka bröstet med sina hopknäppta händer, men antingen af stolthet eller undergifvenhet, eller den känslan att hon genom denna outsägliga plåga bäst skulle kunna fullgöra sin botgörelse, motstod hon denna rörelse, och satt rak, blek som döden, sorgset blickande i sin lilla: Perlas vilda ögon. Alltjemt sköto blomsterbatterierna, nästan oupphörligt träffande tecknet, och betäckte modrens bröst med. sår, för hvilka hon ej kunde finna någon balsam i denna verld, och icke visste hvar, hon skulle söka den i en annan. Ändtligen, då allt skjutförråd var slut, stod barnet stilla och betraktade Hester leende, under det återigen. — såsom det tycktes modren — den lilla hånande, skrattande, demoniska bilden tittade fram ur dess svarta ögons outgrundliga djup. Barp, hvad är du? utropade modren. Åh, Jag är din lilla Perlals svarade barnet, Men under det Perla sade detta, skrattade hon, och begynte återigen att hoppa och dansa, med en liten demons underliga rörelser, hvars nästa infall. kunde vara att flyga upp i skor. stenen. Är du verkligen mitt barn? frågade Hesters Denna fråga gjorde hon ej utan all mening, utan till någon del på fnilt allvar; ty så underbart var Perlas förstånd, att hennes mor till hälften tviflade om hon icke var bekant med det mystiska i henneg tillvaro, och nu skulle uppenbara sig sjelf, sJa, jag är din lilla Perla!s upptepade barnet, fortsättande sitt gyckel. ; Du är icke mitt barn! Du är icke min Perla ! forifor modren, ballt skämtande; ty det hände ofta att det kom öfver henne en Föjelse till skämt midt under hennes djupasie lidande. Säg mig, hvem är du, och hvem sände dig hit ? . ,Säg du mig det, min morl! svarade Perla allvarsamt i det hon gick fram till Hester och närmade sig tätt intill hennes Knä. Säg du mig det I (Forts )