Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 2

skarlakansröda bokstafven på Hesters bröst! En dag då Hester lutade sig ned öfver vaggan, fängslades barnets ögon af det glimmande guldbroderiet kring bokstafven; och sträckande ut sin lilla hand fattade det deri med ett så tydligt och bestämdt leende, att dess ansigte derigenom fick ett mycket äldre utseende. Amndlös grep då Hester efter det olyckliga tecknet, och försökte instinktmessigt att rycka bort det, så utomordentligt var det qval som väcktes genom detta första medvetna vidrörande af Perlas barnahand. Och återigen, liksom om meningen med denna hennes mors ångestfulla rörelse endast varit att skämta med henne, såg lilla Perla henne in i ögonen och log! Från denna stund kände Hester aldrig, med undantag af då barnet sof, ett enda ögonblicka säkerhet, icke ett enda ögonblicks lugn glädje. Stutidom gingo hela veckor förbi, under hvilka Perla aldrig. en enda gång kastat en blick på den röda bokstafver; men helt oförväntadt, liksom ett dödshugg, föll hennes blick: återigen derpå och alltid med samma underliga leende och oförklarliga uttryck. En dag visade sig detta egna, älflika uttryck i barnets ögon, under det Hester — såsom mödrar ofta gerna göra — i dem speglade sin egen bildy och i hast tycktes det henge — ty en ensam qvinna med sorgbundet bjerta oroas af otaliga fantasier — som om bon i Perlas svarta ögonspeglar icke såge sin egen miniatyrbild, utan ett annat ansigte. Det var ett demoniskt angigte, fullt af ett hånande leende, men hvilket likväl egde likhet med drag, som hon kände ganska väl, ehuru hon sällan sett dem leende och aldrig hånleende. Det var liksom om barnet varit besatt af en ond ande, hvilken justi detta ögonblick tittade fram. Flera gånger sedermera plågades Hester, fastän mindre litligt; af dena synvilla. ; Ean gång en sommardag på eftermiddagen, då Perla vatstor nog för attspringa omkring, roade hon sig med att samla bänderna fulla med blommor, som växte på marken, och kasta dem, den ena efter den andra, på sin mors