Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 2

ika vild famtasis nya skapelser. Det liknade ne otinR. så mycket som norrskenets fantatiska lek. — I dettå en ung uppväxanide varelses lifliga sinne och skämt kunde för öfrigt finnas föga mera armärkningsvärdt än hog andra barn med lysande naturgåfvor, med undantag af utt Perla, genom fullkomlig brist på alla verkiga lekkamrater, var mera lemnad åt det inpillade sällskap som hon sjelf skapade. Det ovänliga låg i detta barns fiendthga känslor, varmed det betraktade alla dessa sitt bjertas och sin själs egna bilder. Hon skapade sig aldrig en vän, utan tycktes ständigt endast utså draktänder, af hvilka uppstod en rik skörd af väpnade fiender, mot hvilka hon rustade sig fill strids. Huru outsägligt smärtsamt var det ej för en mor, gom i sitt hjerta kände anledningen dertil, att finna hos et så uvgt sinne denna beständiga känsla af en oblid verld, och denna trotsiga rikwning af alla själskrafter till den strid som måste följa. Ofta då Hester Prynne betraktade Perla, lät hon sitt arbete falla ned på knäet och utropade med en smärta som hon gerna hade ver Jat dölja, men hvilken ovilkorligen gjorde gig luft i ett uttryck emellan tal och suck — 20 fader i himlen — om du äbpbu är min fader, — hvad skall det blifva af denr a varelse, som jag födt till verlden?, Och Perla, antingen Hon hörde detta utrop, eller hon genom någon ännu finare organ blef uppmärksam på sin more ångestfulla suckar, brukade väl då vända sitt Iifliga och sköna lilla anlete till sin mör, le med ett andelikt uttryck af förstånd, och förtsätta sin lek. Er En egenhet i detta barns väsen återstår änru att nämna Det första föreråål, som hade fingslat dess uppmörksamhet, var — hvad ? — icke modtens leende, sora andra barn besvara med den lila munnens svaga nyfödda leende, hvilket man efteråt så lifligt ibögkommer, i det men så kärleksfullt undrar om det verkligen var eit leende. Nej, alldeles icke! Det första föremål, till hvilket Perla tycktes gifva akt, var — skola vi säga det? — den