Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 1

och icke blott ett förvillande sken. Men Perlas skratt, då hon var fångad, fastän detta var fullt af glädje och musik, gjorde hennes mor ännu tvifvelaktigare än förut. Djupt i sitt hjerta bedröfvad öfver detta förvirrande och gäckande trolleri, som så ofta trängde sig emellan henne och hennes enda skatt, hvilken hon hade köpt så dyrt och hvilken var hela hennes verld, utbrast hon stundom i häftiga tårar... Då kanhända, — ty det var aldrig att förutse hvilket intryck detta skulle göra på henne, — rynkade Perla pannan, knöt sin lilla hand och härdade sina små anletsdrag till ett strängt, känslolöst uttryck af obelåtenhet; eller ock skrattade hon på nytt, högre än förut, likt ett väsen, oförmöget att fatta och känna mensklig sorg. Eller ock — men detta inträffade mera sällan — utbröt hon i ett raseri af smärta och framsnyftade i afbrutna ord sin kärlek för sin mor, liksom ville hon bevisa att hon hade ett hjerta genom att krossa det. Likväl vågade Hester icke förlita sig på denna häftiga ömhet; den förgick lika hastigt som den kom. Grubblande öfver alla dessa företeelser föreföll modren ofta lik en som framkallat en ande, men hvilken genom någon felaktighet besvärjningsprocessen förlorat ordet, hvarigenom han skulle beherrska denna nya och. obegripliga syn. Sin enda, verkliga tröst fann hon blott då barnet låg ien lugn sömn. Då var hon viss om henne, då njöt hon stunder af stilla, sorglig, men likväl ljuf lycka, till dess Perla, — kanhända under det detta stridslystna uttryck framblickade från hennes halföppna ögonlock, — hastigt vaknade. Huru snart, med hvilken underbar hastighet hann icke P.rla till den ålder, då hon var mogen för annat sällskapligt umgänge än hennes mors med sitt beständigt färdiga leende och smekfulla joller! Och hvad glädje skulle det ej då hafva varit för Hester Prynne att höra hennes klara, melodiska stämma blandad med andra högljudda barnaröster, och kunnat igenkänna och urskilja sin älsklings toner under larmet af en lekande barn