Aftonbladet – 5 januari 1853, sida 2

Vi hafva förorättat hvarandra, svarade han. sJag begick den första oförrätten, dåjag drog din blomstrande ungdom in i ett falskt och onaturligt förhållande till mitt höstliga Nf. Derföre, såsom en man, hvilken ej förgäfves tänkt och filosoferat, söker jag ej hämnd, och bär jag icke något ondt till dig i sinnet. Mellan dig och mig väger vågskålen temligen lika. Men, Hester, den man lefver som her förorättat oss båda! Hvem är han ! Fråga mig ickel svarade Hester Prynne, med stadig blick seende honom i ansigtet. Det skell du aldrig få veta ls Aldrig, säger du? genmälte han, med ett hemskt och sjelfförtröstande leende. Aldrig känna hovom! Tro mig, Hester, det är få ting — både i den yttre verlden och till en viss grad i tankens osynbara sfer — få ting som blifva förborgade för den men, som allvarligt och uppriktigt egnar sitt lif åt upptäckten af en hemlighet, Dn må dölja din hemlighet för den nyfikna hopen. Du må öfven dölja den för presterna och magistratspersonerna, såsom du gjorde i dag, när de ville slita namnet ur ditt hjerta och gifva dig en: som delade din plats. Men hvad mig beträffar, går jag till undersökningen med andra sinnen än dessa ega. Jag skall söka denne men, så som jag har sökt vishet i böcker, så som jag sökt guld i alkemi. Det är en sympati som skall låta mig igenkänna honom. Jag skall se honom darra, och jag skall sjelf plötsligt och. ovilkorligt rysa. Förr eller sednare måste han oundvikligen blifva min. Den förgrymnade mannens ögon blickade med en -så glödande yrede på Hester Prynne, att hon slog händerna tillsammans öfver sitt hjerta, liksom fruktade hon. att han med ens skulle läsa hemligheten der. Du vill icke uppenbara hans narn? Icke desto mindre är han minx, återtog han, mec